Hoppa till huvudinnehåll
Av

Med folkets blod på sina händer

Så har upprorsvågen över Nordafrika nått Libyen och det med en kraft som för tankarna till Rumänien av 1989. Den till synes mest stabila regimen i regionen, ledd med järnhand av Muammar Gaddafi i över 40 år, möter plötsligt ett kompakt och dödsföraktande motstånd.


Så har upprorsvågen över Nordafrika nått Libyen och det med en kraft som för tankarna till Rumänien av 1989. Den till synes mest stabila regimen i regionen, ledd med järnhand av Muammar Gaddafi i över 40 år, möter plötsligt ett kompakt och dödsföraktande motstånd.

Gaddafi har skickat ut lejda legoknektar från Mali, Tchad och Niger, som lydigt skjuter mot ett folk som inte är deras och vars hämnd de fruktar, han har genom en son hotat med inbördeskrig och blodbad och han har fasansfullt nog satt in stridsflygplan mot demonstranterna, allt för att få stopp på upproret.

Men så här långt utan att lyckas. Kraften i motreaktionen verkar snarare har sprutat bensin på elden. Delar av den inhemska armén har gått över på demonstranternas sida, i protest mot en regim som skjuter skarpt mot sitt eget folk, liksom ett antal av de klanledare som utgör den politiska maktens fundament i ett Libyen som fortfarande präglas av klanvälde.

Vi vet inte vilka krafter som styr protesterna. Om nu någon styr dem. Upproret verkar som helhet vara en smältdegel av uppdämt missnöje, där sociala protester mot massarbetslöshet och växande fattigdom förenas med klanstrider, islamism och krav på demokrati. Vem som stiger fram som segrare när stridslarmet tystnat är omöjligt att säga.

Men ett är klart. Genom att skjuta skarpt mot sitt eget folk och hota det med blodbad har Muammar Gaddafi förlorat den legitimitet han fick när han som ung överste störtade det korrupta kungadömet och som han länge behöll genom att sörja för den libyska nationen och dess folk, bland annat genom omfattande sociala reformer. Allt som finns kvar är en diktator med sitt eget folks blod på sin händer, kämpande för sin egen och sin familjs fortsatta makt.

Libyen liknar inget annat land i Nordafrika. Gaddafi har inte prytt sin regim med något som liknar västerländsk demokrati, så har politiska partier varit förbjudna ända sedan början av 1970-talet. Han har istället byggt upp ett alldeles eget politiskt system, byggt på folkkongresser. Inget fel i det. Västerlandet har inte patent på demokrati. Men när Gaddafi framställer sig själv som folkviljans uttolkare av guds nåde blir också folkkongresserna pynt och Gaddafi en i högen av envåldshärskare.

Det är ett moment att observera. Också i arabvärlden vill människor ha demokrati, om än inte nödvändigtvis av västerländsk modell; vill de kunna tala fritt och ha möjlighet att påverka. När dessa rättigheter förnekas dem förvandlas demokratin till en revolutionär kraft.

Den blodiga repressionen i Libyen har mött lama reaktioner från den västvärld som annars är så mån om att framställa sig själv som de mänskliga rättigheternas väktare framför alla andra.

”Vi uppmanar regeringarna i Libyen och Bahrain att visa återhållsamhet”, dundrade USA:s utrikesminister Hillary Clinton i måndags, samtidigt som stridsflygplanen störtdök över bostadsområden i Benghazi och Tripoli.

”Jag hoppas innerligt att den aktuella situationen kan lösas i en fredlig dialog mellan alla berörda parter”, röt FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, samtidigt som bårhusen fylldes av nya kroppar.

”Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling”, sa en lika dämpad Carl Bildt, förmodligen rådd därtill av de svenska exportföretag som gör lysande affärer med Libyen och som ger blanka tusan i vem som styr och hur det styrs, bara de i lugn och ro kan fortsätta med sina affärer.

Detta hör till pjäsen. Sedan Gaddafi gjorde helt om och inlemmade Libyen i den världskapitalistiska ordningen har västvärldens ledare åkt i skytteltrafik till hans prydnadstält, lika måna om hans gunst som om lukrativa kontrakt. Tony Blair har varit där, liksom Gerhard Schröder, Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi, den senare inte en utan flera gånger. Och så lite på sladden Sveriges handelsminister Ewa Björling (M), som 2009 for till Libyen för att kränga avancerad spaningsutrustning till Gaddafi, en affär som gick i stöpet på grund av uppmärksamheten här hemma.

Men resan bar frukt i alla fall. Sveriges handel med Libyen har ökat kraftigt och representerar idag ett värde på 1 miljard kronor om året. Inte undra på då att Bildt efterlyser stabilitet före demokrati.

Vi vet som sagt inte var upproret i Libyen landar, det finns ingen garant för att upproret leder till verklig förändring eller ens förändring till det bättre. Men det är aldrig fel när ett folk tar sitt öde i egna händer, om så bara för ett ögonblick.

Upproret ger en föraning om den makt ett folk i rörelse besitter, om det organiserar sig.