Med Mona Sahlin på nya äventyr

I sitt senaste nummer berättar tidningen
Kommunalarbetaren om Mona Sahlins eriksgata inför utnämningen till ny
socialdemokratisk partiordförande. Sahlin håller möte med fackliga
företrädare på partiexpeditionen i Uppsala och hon säger det publiken
vill höra: att hon älskar facket, att hon är jättekompis med Wanja
Lundby-Wedin, att det är ett missförstånd att hon skulle vara njugg mot
facket.
 
”Ingen i Uppsala blev särskilt mycket klokare över
vad Mona Sahlin egentligen vill med politiken”, summerar
Kommunalarbetaren. ”Men det verkar inte spela någon roll. Mona Sahlins
öra förefaller vara huvudsaken så här långt.”

På ungefär samma
sätt kan man sammanfatta Sahlins sk linjetal på helgens extra
partikongress. Hon sa vad de församlade ville höra.

”Det var
som ett pärlband av allt vi ville att hon skulle säga”, säger
kongressombudet Anna Johansson förnöjt och med kongressunisont fog
(Göteborgs-Posten 19/3). Mona Sahlin bjöd på en ordkompott som
tillfredställde alla smakriktningar på kongressen och hon retade bara
Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson
och Göran Hägglund. Och kanske mest av alla Lars Leijonborg, som inte var synlig här heller.  

Men ingen blev så särskilt mycket klokare över vad Sahlin egentligen vill med politiken.

Några illustrativa exempel.

”Vi
skall ha en bra och stark a-kassa”, säger Sahlin i linjetalet. Vilket
den hugade naturligtvis kan tolka som att a-kassan åtminstone skall
återställas till vad den var innan borgarna gav sig på den. Men se,
därom säger Sahlin inget. Den som vill veta vad hon menar med en bra
och stark a-kassa får vänta till valet 2010. Då lovar Sahlin ge det
besked som Pär Nuder redan gett. Någon återställarpolitik är inte
aktuell. 

”Vi måste tydligt markera vår ståndpunkt när
det gäller Irak. Irak invaderades i strid med folkrätten och utan
klartecken från FN”, säger Sahlin. Tydligt så det förslår och med
publikfriande slängar mot Carl Bildt.

Men vad är slutsatsen? Att USA bör lämna Irak? Nej, ingalunda.
”Ett
misstag från USA legitimerar inte ett nytt”, säger Sahlin. ”USA måste
lämna Irak på ett sätt som världssamfundet accepterar.”

Smaka
på det! USA måste lämna Irak på ett sätt som USA  accepterar. För
vad är världssamfundet utan USA? Varvid Sahlin generöst erbjuder svensk
ockupationsbistånd under mellantiden, givetvis under namn av
internationell solidaritet och givetvis med FN som villkorat fikonlöv.

Carl Bildt lär le i mjugg.

”Vi
socialdemokrater kan också bli entreprenörernas parti, vi borde
egentligen redan vara det”, säger Sahlin. Småföretagarna, är hennes
hjältar, som vore hon politisk syster till Maud Olofsson.

Men
vad skall entreprenörernas parti uträtta. Vilka regler skall avskaffas
och vilka skatter skall sänkas? Måste måhända förmögenhetsskatten bort
för att uppmuntra de kreativa och måste deras kreativitet ges ökat
utrymme i det som ännu är offentlig sektor? Sahlin mörkar. Som i det
mesta.

”Vi ska både slå vakt om tryggheten och vilja omfamna
äventyret”, är själva rubriken för det sk linjetalet. Visst är det
vackert sagt! Men vilket äventyr vill Sahlin ta oss med på?

Något
socialistiskt äventyr är det i alla fall inte, ty socialism nämns inte
med ett ord i talet. Vilket lär vara unikt i en socialdemokratisk
partiordförandes installationstal. Till och med Göran Persson fick
spotta fram ordet socialism när han tillträdde för elva år sedan, även
om det skedde motvillig. För traditionens skull. Mona Sahlin talar
istället om individuell frihet, om liberal frihet.

Ett
liberalt äventyr, alltså, en liberal seglats på de fria
marknadskrafternas oändliga ocean. Med s-märkta flytvästar inom
räckhåll och med EU som enda hemmahamn. För på den punkten är Sahlin i
alla fall tydlig. EU-skepticism är bannlyst på hennes äventyrsresa. Det
är EU som är själva äventyret. Välkommen tillbaka, Margot! 
 
Nog
för att vi är äventyrslystna! Men på Sahlins äventyrsresa vill vi inte
följa med. Det finns så mycket bättre och mer spännande resmål. Som att
utmana marknadskrafterna med socialistisk politik. Som att anträda
vägen ut ur EU.

Det typiska för Sahlins installationstal är
innehållslösheten. Men den betyder inte att hennes och
socialdemokratins vägval är skrivna i vatten. Socialdemokraterna är
numera ett liberalt parti och Mona Sahlin tillhör detta partis
högerflygel, vilket ger färdriktningen. Med henne som ordförande blir
det en fortsatt vandring åt höger. Det har inte så mycket med person
att göra. Det finns helt enkelt ingen annan färdriktning för ett parti
som sålt sin själ till kapitalismen, inte för närvarande, då
kapitalismen i namn av globalisering är mitt uppe i ett
marknadsliberalt systemskifte.

Vänsterpolitik kräver
antikapitalism, idag mer än någonsin. Vilket diskvalificerar
socialdemokratin som vänsterkraft. Att försiktigt bromsa högerns
framfart är inte vänsterpolitik, bara högerpolitik light.

Vilken
roll Mona Sahlin kommer att spela i socialdemokratins fortsatta
utveckling åt höger återstår att se. Som handlingspolitiker är hon ett
oskrivet kort. Hon har visserligen varit minister i långa perioder, men
utan att uträtta något särskilt och utan krav på sig att uträtta något
särskilt. Hennes uppgift har varit att prata, att vara kommunikatör,
för att tala med företrädaren.

Som ordförande och
statsministerkandidat lär Sahlin inte ta den plats som Göran Persson
krävde åt sig själv, den socialdemokratiska hövdingetraditionen tar
åtminstone en paus. Huruvida det var så mycket bevänt med Perssons
strategiska tänkande och huruvida Sahlin är en sämre strateg än Persson
själv, vilket han påstår, låter  vi vara osagt. Men så spelar
strategin inte så stor roll i ett parti som inte ser någon framtid
bortom kapitalismen och vars hela agenda  bestäms av nästa val.
Det är mer taktiskt lurpassande som gäller.

Mona Sahlins
uppgift är att vinna valet 2010. Misslyckas hon med det lär hennes
partiledarsaga vara all. Varvid munnen fortsatt lär vara hennes främsta
tillgång. Någon strategisk omläggning är inte aktuell och Sahlin är
inte den som gjort anspråk på eller är utsedd för att genomföra någon
sådan.

”Sverige har fått en opposition”, jublar
socialdemokratiska Aktuellt i Politiken efter extrakongressen. Fredrik
Reinfeldt tog tacksamt emot i den första debatten med Sahlin. Det
politiska spelet kräver att huvudmotståndaren åtminstone visar sig.

Men
så mycket mer är denna opposition inte värd. Den handlar inte om
opposition mot den EU-dikterade högerpolitiken. Utan om nyansskillnader
i synen på hur den skall verkställas.

En verklig opposition
måste byggas på landets arbetsplatser och bland alla de som drabbas av
högerpolitiken, måste byggas i protest mot ökade klasskillnader och
privatiseringar och i försvar av generell välfärd, kollektiv
arbetarrätt och verklig internationell solidaritet. USA ut ur Irak!

Sverige
behöver en verklig opposition mot högerpolitiken, en opposition som
inte låser inte sig själv i det parlamentariska spelets unkna rum. Att
bygga en sådan opposition är allas vår utmaning och vi måste anta den
skyndsamt. Alla tillsammans mot högern!

20 mars 2007
Proletären nr 12, 2007