Hoppa till huvudinnehåll
Av

Miljöaktivister måste vara antikapitalister

Kapitalismen är i det långa loppet en ekologisk omöjlighet. Men här och nu kan vi resa krav på åtgärder i rätt riktning, och ta kamp för dem.


I förra veckan inträffade den så kallade ”overshoot day”, vilket är den dagen då jordens resurser var förbrukade för det här året. På mindre än åtta månader har alltså naturresurser som skulle hållit året ut redan gjorts av med.

På femton år har ”overshoot day” flyttats från oktober till augusti och av de fem månader som återstår av 2016 lever vi på så kallat lånat naturkapital. Till det ska läggas att juli i år var den varmaste månaden på jorden sedan mätningarna började i slutet av förra seklet.


Det börjar bli bråttom att vända utvecklingen mot ett klimatmässigt hållbart samhälle. Vad ska vi göra? Carina Borgström Hansson, expert på biologiska avtryck på Världsnaturfonden ger rådet att som privatperson fokusera på fyra B:n: bilen, biffen, bostaden, och börsen. (DN, 8 augusti). Rådet om att se över sina fonder är bara skrattretande i den inskränkta utgångspunkten att alla sparar och spekulerar på börsen.

Det är inget fel i sig att cykla eller åka kollektivt till jobbet istället för att ta bilen, att äta mindre kött eller inget kött alls, eller kolla över värmeförsörjningen om man nu bor i hus men det blir ett individualistiskt perspektiv som i det långa loppet inte kommer lösa klimatkrisen.

Dessutom utgår det från att alla har råd, tid och möjlighet att lägga om sina klimatvanor. Detta inskränkta och individualistiska perspektiv, som så ofta annars har den välbeställda medelklassen som utgångspunkt, i klimattdebatten är lika kvalmigt som den regnskog som håller på att försvinna.

Det finns en annan del i debatten som i anklagande ton säger att det är utvecklingsländernas fel – de vill och har börjat leva som ”oss” i västvärlden. Framförallt är det kineserna som brukar pekas ut som det stora klimathotet – för att de är ju så många som nu vill ta bilen istället för cykeln. Till det individualistiska perspektivet ska det också läggas ett kolonialistiskt.

Det döljer att problemet grund står att finna i västvärlden. För räknat per capita, vilket är en mer rättvis jämförelse mellan olika länder och framförallt mellan små och stora länder, så spelar Kina, Indien och Brasilien i en helt annan division än USA och rentav i en lägre division än det så miljömässigt självbelåtna Sverige. Syd har rätt till utveckling och välstånd. Men det är samtidigt en omöjlig tanke att hela mänskligheten i framtiden skall leva på det resursslösande och exploaterande kapitalistiska sättet.

Det hör till klimatfrågans historia att de globala koldioxidutsläppen faktiskt minskat under ett enda år sedan det första klimatmötet i Rio de Janeiro 1992. Det var 2008. Men minskningen berodde inte på handeln med utsläppsrätter eller andra kapitalistiskta kvasilösningar, utan på den kapitalistiska krisen, som just 2008 slog till med full kraft över hela världsekonomin. När hjulen lite försiktigt började rulla igen 2009, så ökade också utsläppen för att redan 2010 slå nytt historiskt rekord.

Det är fakta som blir ett viktigt inlägg i klimatdebatten, som slår fast att den kapitalistiska expansionismen är en kraft som inte låter sig tämjas av vare sig vackra ord eller den så kallade konsumtionsmakten. Skandalen kring Volkswagens fusk med manipulerad mjukvara som visar mindre utsläpp från deras dieselbilar än vad de egentligen släpper ut visar det med all önskvärd tydlighet. Kapitalismen måste hela tiden expandera för att överleva och måste ständigt växa och lägga under sig nya resurser och marknader. Förloppet avbryts genom de ekonomiska kriserna, men bara tillfälligt, som 2008.

Så är kapitalismen i det långa loppet en ekologisk omöjlighet. Vi måste helt enkelt organisera produktionen på ett mer förnuftigt sätt; måste hushålla med resurserna och planera för de allmännas bästa, inte för att maximera vinsten för dem som äger produktionsmedlen.

Några förslag på åtgärder i den riktningen för alla oss i Sverige att kämpa för här och nu:

• Bygg ut kollektivtrafiken och sänk biljettpriserna! I kombinationen med det behöver järnvägsnätet byggas ut och att samhället garanterar järnvägsförbindelser till rimliga priser i hela landet, också i glesbygd.

• Planera för ett klimatsmart samhälle! Klimatfrågans lösning kräver en ny fysisk samhällsplanering som bygger på integration av bostäder, arbetsplatser och service och som reducerar behovet av långa transporter till ett minimum. Flytta jobben och servicen till människorna istället för tvärtom, som idag.

• För en statlig energipolitik! Staten måste återta den fulla kontrollen över energipolitiken. Återreglera elmarknaden och upprätta en nationell plan för övergången till förnyelsebara energislag. Avveckla kärnkraften, som alls inte är klimatneutral, utan en riskabel, miljöfarlig, ineffektiv och dyr energikälla.

• Minska utsläppen nu! Industrin släpper ut 26 procent av de svenska växthusgaserna. Men industrin försöker slippa undan reduceringar genom att köpa billiga utsläppsrätter i andra länder och/eller genom hot om utflyttning. Sätt stopp för ansvarsflykten genom en reglerande lagstiftning som successivt skärps. Möt utflyttningshotet med hot om statligt övertagande av samhällsnyttig verksamhet.

• Förstatliga Volvo och Saab! Använd produktionskapacitet och tekniskt kunnande för att utveckla de miljöbilar och de klimatneutrala transportsystem som klimatkrisen ropar efter.

Dessa krav går emot hela den rådande nyliberala sanningen att den så kallade marknaden ska lösa allt, men så måste också alla verkliga miljöaktivister samtidigt vara antikapitalister.