Miljöpartiet är inget vänsteralternativ
Så har också Miljöpartiet hållit kongress. Eller snarare valupptakt. För
som helhet utgjorde kongressen i Uppsala en klang- och jubel-
föreställning för språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, som
till stående ovationer blev enhälligt återvalda och som fick oreserverat
godkänt för alla sin rödgröna uppgörelser.
I media görs affär av att partiledningen fick stryk i några få frågor.
Så beslutade kongressen att koppla en siffra till valplattformens lösa krav på en framtida arbetstidsförkortning. Men kravet på 35 timmars
arbetsvecka är bara garnityr. Den nu inskrivna formuleringen är lika symbolisk som Vänsterpartiets krav på 6 timmars arbetsdag och därmed lika betydelselös.
I demokratisk mening är valårskongresserna rena spektakel. Kongresserna tillåts peta i dokument utan betydelse, av rent terapeutiska skäl. Men det som skall sägas i valet är på förhand fastställt genom partiledningens uppgörelser med samarbetspartierna.
Traditionellt har Miljöpartiets kongresser varit tragikomiska huggsexor mellan ”reales” och ”fundisar”, mellan maktinriktade politiker och den vildvuxna flora av alternativmänniskor som i begynnelsen bar upp partiet. Så är det inte längre. Om fundisarna alls finns kvar, så dyker de inte längre upp på kongresserna. De maktinriktade realisterna behärskar partiet och de är utan vidare beredda sälja ut den sk gröna ideologin för möjligheten att klättra ända upp i regeringen.
Miljöpartiet är inte längre ett alternativparti av ”ny typ”, som man tidigare försökt framställa sig som, utan ett maktparti bland andra.
Inte undra på att Birger Schlaug river sitt hår i förtvivlan.
Miljöpartiets gröna profil och brokiga förflutna gör att många har svårt att placera in partiet på den traditionella höger-vänsterskalan,
något som högeralliansen gör vad man kan för att utnyttja. Högern försöker skrämma genom att utmåla det för många medelklassväljare
så lockande Miljöpartiet som vänster eller åtminstone som en del av en lömsk vänsterallians.
I sak är skrämseltaktiken befängd. Miljöpartiet har inga band med traditionell vänsterpolitik, såsom den representerats av arbetarrörelsen. Partiet är tvärtom djupt arbetar- och fackföreningsfientligt, vilket gick igen när Mp gick högern tillhanda i försämringarna av Lagen om anställningsskydd, Las.
Just den utpräglade fackföreningsfientligheten gjorde att Mona Sahlin fick facklig bakläxa när hon inledningsvis exkluderade Vänsterpartiet från det rödgröna samarbetet. Den fackliga delen av socialdemokratin har ännu har insikt nog att se att Miljöpartiet är ett rent borgerligt parti.
I det stora hela lyser vänsterpositionerna med sin frånvaro i Miljöpartiets politik. Partiet ser ingen framtid bortom kapitalismen och därmed inga politiska möjligheter vid sidan av marknaden. Det ger klass-orättvisa koldioxidskatter som huvudnummer i miljöpolitiken och gör det befriade småföretagandet till framtidens lösen.
Miljöpartiet har alls inget emot privatisering av offentlig verksamhet och man är intensiva motståndare till förmögenhetsskatten, som anses klavbinda de käcka entreprenörerna.
Just kapitalismen utgör Miljöpartiets blinda fläck. Man säger sig vara för ett resurssnålt samhälle, vilket säkert är ärligt menat.
Men ärligheten faller platt till marken när detta resurssnåla samhälle skall kombineras med en kapitalism som är exploaterande och expansionistisk till hela sina karaktär. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Eftersom Maria Wetterstrand och Peter Eriksson skyr socialistiska lösningar lika intensivt som någonsin Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt.
Ett borgerligt parti, helt enkelt, möjligtvis ett borgerligt vänsterparti, men ändå väsenskilt från arbetarrörelsen och från den socialistiska vänster som utgått från den.
I sammanhanget skall man komma ihåg att Miljöpartiet efter valet 2002 inledde regeringsförhandlingar med de borgerliga partierna, om än mest som en markering, och att partiet i kommuner och landsting nästan lika ofta bildar majoritet med högeralliansens partier, som med S och V. Det är inte ideologin som styr vem Miljöpartiet samarbetar med, utan maktambitionerna.
För vår del ser vi inte Miljöpartiet som ett vänsteralternativ och då rakt inte som ett arbetaralternativ. Med EU-motståndet övergivet och med den fulla uppslutningen bakom marknadsliberalismen och de nyliberala budgetreglerna, så finns de få positioner som förmildrar en politik som konsekvent slår mot arbetare och vanligt folk.
Lägg därtill uppslutningen bakom den svenska krigsinsatsen i Afghanistan, som kongressen patetiskt markerade mot genom att sätta ett slutdatum till 2014 – tre år efter det att president Obama lovat inleda ett amerikanskt tillbakadragande – och partiet är demaskerat.
Ett är klart. En röst på Miljöpartiet är inte en röst på vänsterpolitik.
18 maj 2010
Proletären nr 20