Mona Sahlin - ett logiskt val

”Med sådana fiender blir Mona Sahlin faktiskt intressant även för en icke-sosse”, skriver Skytte.

Man blir genast böjd att vända på steken. Med vänner som Skytte finns inget hopp om Mona Sahlin. Det är givetvis ett förenklat betraktelsesätt, men slutsatsen är ändå riktig. Ur vänstersynpunkt finns inget hopp om Mona Sahlin. Vilket inte skall läggas hennes person till last. Det avgörande är att det ur vänstersynpunkt inte finns något hopp om socialdemokratin.

Sedan Göran Perssons plötsliga avgångsbesked har det spekulerats vilt i efterträdarfrågan. Om det överhuvudtaget funnits några seriösa motkandidater till Sahlin låter vi vara osagt, för oavsett eventuella alternativ är valet av henne logiskt. Valberedningen har fått den högersosse den sökt.

Detta måste slås fast. De som hoppas på någon slags vänsterrenässans efter Göran Persson-eran ägnar sig åt illusioner. Göran Greider må låta sympatisk, men han är bara en modern Don Quijote. Som vänsterparti är socialdemokratin sedan länge och för alltid förlorat.

Valförlusten i höstas var smärtsam. Socialdemokratin förlorade regeringsmakten mitt under en bullrande högkonjunktur, något som aldrig hänt förut. Många skyller med rätta på Göran Persson, maken till slött vallokomotiv har sällan skådats. Men någon politisk omprövning är överhuvudtaget inte aktuell. Istället sneglas som alltid på de sk marginalväljarna, på de som svekfullt övergav socialdemokratin för något av borgaralliansens partier. Det är marginalväljarna som skall återvinnas och de skall återvinnas genom att politiken läggs ytterligare ett snäpp åt höger.

Socialdemokratin kallar sig fortfarande arbetarparti, men det är mest för syns skull. Visst är arbetarväljarna viktiga, de utgör ännu socialdemokratins största väljargrupp.

Men det är inte arbetarväljarna som är  sossarnas uppdragsgivare – uppdraget     består i att förvalta kapitalismen. Arbetarväljarna är inte heller den prioriterade  målgruppen. Förlorade arbetarväljare får den tillgivne Lars Ohly ta hand om. För maktpartiet gäller istället att vinna tillbaka medelklassen, det är den som skall återge sossarna den makt som numera är partiets enda vision.

I detta scenario passar Mona Sahlin väl in. I den mån hon har några egna åsikter, så ligger de tydligt i den anbefallna högerfåran, hon är kvinna, vilket anses vara och kanske är en nödvändig partiledaregenskap i ett parti som haft Göran Persson som patriark, och framförallt är hon en pratkvarn, en nödvändig egenskap i dagens politik.

I kommentarerna till valet av Sahlin konstaterar de flesta, som regel något förvånat, att hon trots en lång karriär lämnat få avtryck efter sig. Hon har varit minister i flera regeringar, men  ingen kan peka på några resultat av hennes vedermödor eller ens på några förslag som är värt att komma ihåg, om man nu bortser från strejkförbudet våren 1990, som lite oförskyllt hamnade på Sahlins bord.

Beskrivningen är naturligtvis överdriven, men det finns ett korn av sanning i den.
Mona Sahlin har vänt på wallenbergarnas valspråk, hon har synts utan att verka; hon har pratat och poserat; hon har fått agera skyddsplank i besvärliga situationer, som vad gäller Estonia; hon har fått vara försökskanin, som i  utspel om behovet av  skattesubventionerade hushållstjänster;  och hon har fått uppträda i sammanhang där Göran Persson varit omöjlig, som på gayparader och i kvinno- och invandrarsammanhang. Men som handlingspolitiker är hon ett oskrivet kort.

Vilket lär ses som en fördel. En Toblerone-affär förbleknar förr eller senare. Men inte slakten av ett bra och fungerande pensionssystem.

Hur Mona Sahlin kommer att lyckas återstår att se. Hon tillsätts för att vinna valet 2010 och misslyckas hon med det lär partiledarsagan bli kort.

Hon tillträder i opposition, vilket ingen sosseledare gjort sedan Per Albin Hansson. Men i Sahlins fall lär det vara en fördel. Hon kan prata på utan att besväras av förvaltandets kompromisser.

Hon har uttalade fiender i det egna partiet, men det har alla de andra partiledarna också. Sådana fiender blir bara farliga efter en valförlust eller möjligtvis om opinionssiffrorna dalar katastrofalt. Dagens partier hålls inte samman av ideologi, utan av de födkrokar som partikarriären bjuder.

Det sägs att sverigedemokraterna jublade över valet av Sahlin, vilket kan vara ett memento. Sahlin lär inte attrahera missnöjda arbetarväljare, åtminstone inte de manliga arbetarväljare som sverigedemokraterna försöker locka med främlingsfientlig retorik. Men så är också siktet inställt på medelklassväljarna och på kvinnorna, bland vilka sossarna förlorade stort i fjolårets val.

En färsk opinionsundersökning visar att Sahlin inte är särskilt populär ens i den egna väljarkåren. Vilket hon kan ta med en klackspark. Vem visste ens vem Maud Olofsson och Göran Hägglund var när de tillträde? Eller vem kände Tage Erlander, som beskrevs som en medelmåtta när han valdes till partiledare 1946.

”Inget dåligt utgångsläge”, kommenterade Erlander och satt sedan kvar i 23 år.
Det får gå hur de vill för Mona Sahlin. Ur arbetarsynpunkt spelar valet av henne faktiskt inte så stor roll, ty oavsett partiledare är socialdemokratin hopplöst förlorad i den marknadsliberala högerpolitik som kapitalismen begär av alla sina partier.

För svensk politik är partiledarvalet viktigare. Men därvid skall bara konstateras att Mona Sahlin inte representerar någon nydaning. Det behövs åtminstone en valförlust till innan svensk socialdemokrati är mogen för en Tony Blair, för en mer total uppgörelse med allt det partiet stått för i politiken, vilket är den nydaning som är utskriven i partiets politiska utveckling.

När den dagen är inne lär Mona Sahlin vara ute. Men osvuret är bäst. 

23 januari
Proletären nr 4, 2007