Mordet på Saddam Hussein

Rättegången regisserades och administrerades från början till slut
av ockupationsmakten USA. Varvid det inte spelar minsta roll att
domstolen betecknades som ”irakisk”. Genèvekonventionen förbjuder
uttryckligen en ockupationsmakt att ändra det juridiska regelverket i
ett ockuperat land och att skapa nya domstolar. Men det var just vad
USA gjorde, trots att också USA undertecknat Genèvekonventionen.



Den förre amerikanske riksståthållaren i Irak, Paul Bremer, upprättade
domstolen 2003 och handplockade alla så kallade domare och annan
personal till domstolen. Domstolen finansierades helt av USA, som
anslog motsvarande en miljard svenska kronor till dess

verksamhet. Allt regelverk för domstolen skrevs av amerikanska rådgivare.

 

Det gav en ren skenrättegång. Ockupationsdomstolen förnekade de
anklagade alla rättigheter och under rättegången mördades inte mindre
än tre av Saddam Husseins försvarsadvokater. Allt vad den så kallade
domstolen gjorde, skedde på order av ockupationsmakten USA. Så
utfärdades dödsdomen mot Saddam Hussein bara några dagar före de
amerikanska mellanvalen i november, i uppenbart syfte att ge hårt
trängda republikaner draghjälp.  



Saddam Hussein tillfångatogs av amerikanska styrkor och han satt
fängslad på den amerikanska militärbasen Copper. Innan den illegala
avrättningen, mordet, förflyttades Hussein med amerikanska helikoptrar
till en annan amerikansk militärbas och USA-trupper transporterade
sedan de irakiska bödlarna till platsen för mordet.



Allt var styrt, upplagt, planlagt och finansierat av den amerikanska
ockupationsmakten. Pratet om en ”irakisk domstol” är falskt från början
till slut.



Domen och omständigheterna kring mordet är en parodi på all rättvisa,
så uppenbar att till och med organisationer som står den amerikanska
imperialismen nära, som Human Rights Watch, tvingas ta avstånd från
domen, detta för att inte förlora all trovärdighet.



I ett större perspektiv är avrättningen/mordet ett tecken på den kris
som ockupationsmakten hamnat i och därvid ett försök att splittra det
irakiska folket – för eller emot Saddam Hussein, inte för eller emot
ockupationen.



 Det västerländska hyckleriet är uppenbart. Det Saddam Hussein
formellt dömdes för – avrättningarna av 148 shiamuslimer
för      deltagande i en mordkonspiration –
skedde under den tid då USA utnyttjade och stödde Irak i kriget mot
Iran. Bara några månader efter dessa avrättningar åkte således Donald
Rumsfeldt till Irak, där han skakade hand med Saddam Hussein och
uppmanade honom att fortsätta kriget mot Iran. 



Avsikten med mordet är att spä på splittringen i Irak. Det irakiska
motståndet har satt käppar i hjulet för de amerikanska imperiemakarna,
varvid de på klassiskt manér försöker härska genom att söndra. Men USA
har också ett mer direkt intresse av att göra sig av med Saddam
Hussein. Ingen kunde som han vittna om USA:s smutsiga roll i regionen
under 1980-talet, ett vittnesmål som inte minst skulle kastat mörka
skuggor över Bush-dynastin. Bättre då att göra sig av med detta
oönskade vittne.



Saddam Hussein avrättades inte för att han var en diktator eller för
att han begick brott mot sitt eget folk. USA avrättade Saddam Hussein
för att han vägrade överlämna kontrollen över Irak till imperialismen.
Varvid det inte sågs som en förmildrande omständighet att han tidigare
gjort imperialismen stora tjänster. 



Under sin tid i amerikansk fångenskap uppträdde Saddam Hussein som en
konsekvent arabisk patriot. Han uppmanade till fortsatt kamp mot
ockupanterna och deras lakejer. Vilket han hyllas för i arabvärlden och
i den muslimska världen. Detta kan bara det USA-fjäskande
etablissemanget förfasa sig över. Ockupation är   vare sig
frihet eller demokrati, utan den allra värsta formen av förtryck.
Vilket de förtryckta förstår. 



Historien och det irakiska folket kommer tids nog att fälla sin dom
över Saddam Hussein. På gott och ont. Men historien och de irakiska
folket kommer också att fälla sin dom över den imperialistiska
ockupationen och dess bödlar.



Den domen lär bli hård, bör bli hård, ty ingen har förorsakat så mycket lidande i Irak som imperialismen.  



9 januari 2007

Proletären 1-2, 2007