Mörka högermoln

Förridare är inte oväntat centerpartiet. Under Maud Olofssons ledning
har centern inmutat arbetsmarknadsfrågorna som sitt nyliberala
frontavsnitt, med förslag om grönt ljus för organiserad låglönedumpning
och om rättslösa ungdomsvillkor enligt fransk modell. Mindre
uppmärksammat är att centern också vill slå samman a-kassan,
sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen till en enda
sk   arbetslivsförsäkring.



Motivet sägs vara att främja  arbetslinjen. Alla dessa fuskande
och mer eller mindre arbetsskygga sjuka och arbetslösa, som nu lever
gott på bidrag, jagas enligt centern mer effektivt om
arbetsförmedlingarna och försäkringskassorna slås ihop till en enda
myndighet.

Det repressiva inslaget är illa nog. Men det är inte kärnan i
förslaget. Den bärande tanken är istället att samhällets ansvar för
sjuk- och arbetslöshetsersättning skall reduceras till ett absolut
minimum, till det Maud Olofsson kallar ”en grundtrygghet”. Sedan skall
försäkringen byggas på med avtalade och individuella försäkringar, för
den som har råd med sådana.



Maud Olofsson vill inte definiera var ”grundtryggheten” innebär.
Handlar det om 60 procent av inkomsten eller om 50 procent eller kanske
om ännu mindre? Låt oss tippa att det handlar om snarare under än över
50 procent, som för de flesta i det nya pensionssystemet.



Men oavsett ersättningsnivån är det avgörande att högern vill
ersätta ett generellt system, lika för alla, med ett individualiserat.
Den som tillhör ett starkt fack får högre avtalad ersättning än den som
tillhör ett svagt och den som har hög lön kan köpa sig de
tilläggsförsäkringar som den lågavlönade bara kan drömma om. Det är en
politik för ökade klassklyftor.

 

Det påstås ibland att de nuvarande socialförsäkringarna är avtalade.
Det är en myt. Sant är att facket avstått sk löneut-rymme med
hänvisning till att staten beslutat att arbetsköparna skall betala en
viss del av lönesumman i sociala avgifter. Det har gett åtskilliga usla
avtal. Men på plussidan skall räknas ett likvärdigt försäkringsskydd
för alla löntagare, finansierade via generella avgifter. Just för att
försäkringarna varit politiskt beslutade och reglerade, inte avtalade.



Under senare år har rena avtalsförsäkringar blivit alltmer frekventa,
framförallt på grund av försämringarna i de allmänna systemen. Varvid
det typiska är att tjänstemän har betydligt bättre avtalsförsäkringar
än arbetare. Man kan hävda att detta beror på att LO-facken är mer
eftergivna än tjänstemannafacken, men mer grundläggande är att
arbetsköparna är mer benägna att bevilja tjänstemän denna typ av
förmåner. Avtalsförsäkringar vad gäller sjukdom och arbetslöshet blir
billigare för grupper som sällan är sjuka och sällan arbetslösa.



Det är detta som ligger i vågskålen. När socialförsäkringssystemet
privatiseras – via avtal eller via individuella försäkringar – hamnar
arbetare i stryklass och särskilt lågavlönade arbetare i utsatta
branscher. De får sämre avtal och högre privata försäkringspremier just
för att de arbetar i yrken där risken för sjukdom och 
arbetslöshet är större, det är så en kapitalistisk försäkringsmarknad
fungerar.



Vinnare är som alltid de bäst bemedlade. De slipper bidra till
finansieringen av system som kommer alla till del. Eller de får i vart
fall bidra med mycket mindre. En omfördelning från fattig till rik.



Maud Olofsson är dessvärre inte den enda stormsvalan på denna mörka
högerhimmel. Hon har en frände i den ökända pensionsslaktaren Anna
Hedborg, som av den förra regeringen utsågs att gå igenom det nuvarande
socialförsäkringssystemet. Socialdemokraten Hedborg går inte lika lång
som Olofsson, men när hon för några veckor sedan presenterade
socialförsäkringsutredningens slutbetänkande är likheterna ändå
slående. Det skall vara mer försäkring. Vilket betyder att den enskilde
skall tvingas att ta ett större finansieringsansvar för sina egna
socialförsäkringar.



Hedborgs huvudförslag är att sjukförsäkringen görs självständig och
fristående från statsbudgeten. Precis som i det nya pensionssystemet.
Ökar kostnaderna måste antingen utbetalningarna sänkas eller avgifterna
höjas, något som Hedborg vill ge arbetsmarknadens parter ett tydligare
inflytande över. Ökar kostnaderna måste löntagarna avstå från
lönehöjningar om de vill behålla ersättningsnivåerna. Staten skall inte
längre ta något ekonomiskt ansvar.



Hedborg vill behålla ett i huvudsak generellt system – avgifter och
ersättningsnivåer skall vara desamma för alla. Men huvudpoängen är att
det offentliga ansvaret och de offentliga kostnaderna skall minskas,
vilket på lite sikt ger ett system som kräver privata
tilläggsförsäkringar för att den sjuke skall kunna leva på en anständig
nivå. Vilket ger samma klassorättvisa.



Högermyten säger att samhället inte längre har råd att ta ansvar för
medborgarnas välfärd. Det måste vi i växande grad göra själva. Det är
en absurd lögn med tanke på de jättelika resurser som företag och
aktieägare idag lägger beslag på.



Företagen och de rika vet knappt vad de skall göra av alla  sina
pengar, men ändå hävdar högerns alla fraktioner, inklusive
högersocialdemokraterna, att överskottspengarna absolut inte kan tas in
i skatt. Tvärtom vill de ytterligare sänka de redan sänkta skatterna
för de rika, genom bland annat avskaffad värnskatt och avskaffad
förmögenhetsskatt.   



Sanningen är att ökade socialförsäkringskostnader mycket väl kan
betalas via höjda skatter för dem som har råd att betala höjd skatt.
Det är en fråga om solidaritet. Skall vi ha ett solidariskt
finansieringssystem eller ett system där de rika inte längre behöver
dra försorg om andra än sig själva?



Det är så frågan står. Varvid överklassens och högerns svar är
entydigt. Ta hand om er själva! Går det åt pipan är det ditt eget fel.
Det är detta som på högersvenska kallas medborgaransvar.



Utvecklingen är alls inte ny.



Vi har redan nämnt det nya pensionssystemet flerfaldiga gånger. Det är
typexemplet på det offentligas flykt från ansvar i socialpolitiken.
Varvid det finns anledning att påminna om Göran Perssons ord: ”Folk
kommer att bli urförbannade när de om tjugo år upptäcker vad vi gjort
med deras pensioner.”



Men glöm för all del inte heller bostadspolitiken. Där har staten nu
överlämnat det sista resterna av ansvar till marknaden. Med
bostadsbrist och begynnande bostadsnöd som följd.



Men mycket vill ha mer. Vilket Maud Olofssons och Anna Hedborgs propåer är övertydliga exempel på.



Dessa mörka högermoln gör kampen mot den nuvarande attacken mot
a-kassan än viktigare. Det gäller att inte släppa igenom högern. Lyckas
Reinfeldt, Borg & Co driva igenom de nu aktuella försämringarna
väntar nya och än värre försämringar bakom hörnet.



Stoppas högern! Kräv politisk strejk till försvar av a-kassan!



28 november 2006

Proletären 48, 2006