Hoppa till huvudinnehåll
Av

När den amerikanska drömmen blir till mardröm

Enligt flera opinionsundersökningar skulle den demokratiske outsidern Bernie Sanders haft större chans att besegra Trump än den i breda kretsar avskydda etablissemangskandidaten Clinton. Nu fick Trump sitt önskescenario. Så skrytsam miljardär han är gör han sig själv till folkets kandidat mot etablissemanget.


Så har Hillary Clinton planenligt och enligt strikt manus utsetts till Demokraternas presidentkandidat. På plats i konventssalen i Philadelphia fanns bland andra Sveriges EU- och handelsminister Ann Linde, hennes företrädare Birgitta Ohlsson (L) och C-ledaren Annie Lööf. Clinton är också favoritkandidat för det politiska etablissemanget i Sverige.

I höstens presidentval ställs Clinton mot fastighetsmagnaten och dokusåpakändisen Donald Trump, en yvigt ohämmad högerpopulist utan bakgrund i den etablerade US-amerikanska partipolitiken. I motsats till den demokratiska partitoppen lyckades den republikanska inte mota bort sin outsider, trots idoga och säkert lika smutsiga försök.

Det ligger en ironi i det. Enligt flera opinionsundersökningar skulle den demokratiske outsidern Bernie Sanders haft större chans att besegra Trump än den i breda kretsar avskydda etablissemangskandidaten Clinton. Nu fick Trump sitt önskescenario. Så skrytsam miljardär han är gör han sig själv till folkets kandidat mot etablissemanget.

Det finns ingen anledning att spekulera kring utgången och den spelar heller inte så stor roll som diverse politiska orakel vill få oss att tro. Må vara att USA har en stark presidentmakt, men ingen president kan sätta sig över den makt som utgår från finanskapital och militärindustriellt komplex, något som Barack Obama fått erfara och som också Donald Trump lär få känna av, om han väljs. Retoriken är till för väljarna, inte för dem som sitter på den yttersta makten.

Några ord bör dock sägas om fenomenet Donald Trump och för den delen om fenomenet Bernie Sanders. Hur kan det komma sig att två så osannolika kandidater samlat ett så stort stöd i primärvalen?

I medierapporteringen sägs att Donald Trump är arbetarklassens kandidat, i det finstilta som regel med det nödvändiga tillägget ”den vita”. För ingen tror väl att Trump är populär bland afroamerikanska och mexikanska arbetare, eller bland migrantarbetare, som tillsammans utgör en stor del av arbetarklassen i USA.

Men också tillägget gör påståendet till en sanning med modifikation. Så visar de vallokalsundersökningar som gjorts under primärvalskampanjen att Trump har lika stort stöd i alla inkomstgrupper. I väljarkåren finns givetvis vita arbetare, men också farmare, butiksägare, fabrikörer, fastighetsmäklare, lägre tjänstemän och andra grupper som i marxistisk terminologi kan kallas småborgerskap och mellanskikt, också de företrädesvis vita. I antal räknat utgör dessa grupper den stora majoriteten av Trumps väljarkår, inte minst för att de röstar i betydligt högre utsträckning än arbetare.

Den enda grupp som i stort sett saknas bland Trumps väljare är den högutbildade medelklassen, som betraktar honom som vulgär.

Detta ger den sociala bakgrunden till fenomenet Trump. Han appellerar till de breda (vita) grupper som fått se sin amerikanska dröm förvandlas till en mardröm efter snart 40 år av ohämmad nyliberalism och inte minst efter finanskraschen 2008; till arbetare som fått se sina jobb exporteras till Mexiko och Kina, till ruinerade småföretagare, till butiksägare som tvingas hanka sig fram med allt färre kunder, till husägare som tvingats sälja sina hus, till tjänstemän som blivit av med sina pensioner – kort sagt till alla som skuffats undan av en kapitalism som endast berikar de allra rikaste och som i denna mardröm med rätta känner sig övergivna av det politiska etablissemanget.

Att det inte är mexikaner som snott den vita arbetarklassens jobb, de har exporterats av lika vita kapitalister, spelar i sammanhanget ingen roll. Trump visar i alla fall att han ser mardrömmen. Detsamma kan sägas om Sanders, som verkar i samma sociala trauma, fast utan rasism och med inte minst ungdomar utan framtidshopp som entusiastisk stödgrupp.

Det kan tyckas att situationen i dagens USA liknar den i depressionens Tyskland i början på 1930-talet. Men det är en parallell som haltar. Det var inte väljarna som förde Hitler till makten, utan det tyska storkapitalet. Den uppbackningen saknar Trump, så miljardär han är.

Finanskapitalet sitter nöjt med nyliberalism och globaliserade profiter och det militärindustriella komplexet behöver sina krig och sina utpekade fiender. Trump får säga vad han vill om Ryssland, men för närvarande har USA-imperialismen ingen bättre fiende i sin strävan efter bevarat världsherravälde.

Om Trump väljs får de besvikna möta ännu en besvikelse. Med risk för att Trumps rasistiska frön förvärrar splittringen av arbetarklassen i USA. Att förhindra en sådan situation utgör den stora utmaningen. Bara en enad och kämpande arbetarklass kan återskapa drömmen om en bättre framtid för de många.