Naturens gåvor tillhör folket – brunkolet i Tyskland

Vi har inget till övers för brunkol som energikälla. I klimatkrisens tidevarv – med den varmaste april sedan mätningarna startade – bör det vara högsta prioritet att kraftigt minska koldioxidutsläpp och planmässigt bryta beroendet av fossila bränslen och satsa på förnybar energi.

Vi har inte heller något till övers för hycklande politiker som Fridolin, Lövin & Co som säger en sak innan valet och gör något helt annat när rösterna väl är räknade.

Med detta sagt ska sägas att hela diskussionen om det tyska brunkolets vara eller icke vara är förvriden. Vänsterpartiets oblyga försök att ragga missnöjda miljöpartistiska väljare är ännu ett bevis på att Jonas Sjöstedt tillbringat allt för mycket tid i EU:s högkvarter, där länders suveränitet inte är vatten värd.

För det är inte den svenska riksdagen eller svenska företag som Vattenfall som ska besluta om hur de tyska naturresurserna ska användas eller inte användas.

Tysklands naturresurser är en fråga för det tyska folket att avgöra om. Makten över ett lands naturresurser ska varken ligga hos profitstyrda bolagsstyrelser eller hos andra länders politiska församlingar.

Makten över naturresurserna ska ligga i det egna landet, där det krävs politisk kamp från arbetarklassens och folkflertalets sida för att naturresurserna ska användas på bästa sätt för folket, landet och givetvis även naturen.

Det gäller oavsett om det är Iraks olja, Kongos mineraler eller Tysklands brunkol. Avsteg från denna princip lämnar fältet fritt för storföretag och stormakter. Att offra en så grundläggande princip för att ragga röster från ett Miljöparti i kris är inget annat än opportunism.