Nej till Natoarmé – för allmän värnplikt

Den Reagankramande poeten Lars Gustafsson är förbannad. Anledningen heter Daniel Suhonen, vänstersocialdemokraten som har värvats som vänsteralibi till Expressens enögt liberala kultursida.

Det som har väckt herr Gustafssons vrede är att Suhonen skrev det självklara att ett svenskt närmande till Nato innebär en ökad säkerhetsrisk för Sverige. Till skillnad från Gustafssons svartvita krigsaktivism ser Suhonen en ”begriplig logik” i det ryska agerandet och menar att Ryssland ”känner sig som en skadad björn inträngd i sitt bo. Trängda björnar är farliga.”

Istället, menar Suhonen, borde Sverige ”bidra till att sänka konfliktnivån, samtidigt som vi snabbt bygger upp ett uthålligt svenskt försvar och återinför värnplikten.”

Daniel Suhonen har rätt. Men ett återinförande av allmän värnplikt måste samtidigt innebära ett skrotande av nuvarande militärmakt som är inställd på anfallskrig och deltagande i USA:s och EU:s krig mot andra länder.

Den pågående samhällsdebatten om ökade anslag till militären reduceras oftast till en diskussion om pengar. Hur många miljarder ska satsas och på vad. Man bör vara skeptisk till militärens yrkande på mer pengar, men framför allt bör man vara skeptisk till en diskussion stannar på det här planet.

Frågan handlar om betydligt mer än budget. Det handlar om huruvida Sverige ska ha ett värnpliktsbaserat försvar eller en krigsmakt med uppgift att delta i imperialistiska kolonialkrig, som i Afghanistan och Libyen. Det handlar om att under 2000-talet har den svenska krigsmaktens hela uppgift och karaktär ändrats. Det var därför den allmänna värnplikten avskaffades.

En krigsmakt inställd på anfallskrig i andra länder, inte minst om dessa främst ska slåss i andra staters intresse, har inget behov av omotiverade värnpliktssoldater. Kolonialkriget kräver legoknektar som lyder order utan att fråga och som inte tvekar att skjuta ihjäl de personer som för tillfället utpekas som fiender.

Som bekant kan vem som är vän eller fiende skifta snabbt, se bara på västvärldens förhållande till rebellgrupper i Syrien. Blind lydnad är legohärens själva kärna och då gäller det att rekrytera bland de minst ifrågasättande och den utbildar dem till att bara lyda order.

Kan man inte vara motståndare till både insatsarmén och till ett värnpliktsbaserat försvar? Givetvis kan man vara det, men när det kommer till krigsmakten gäller det att tänka två gånger.

När frågan diskuteras brukar det endast handla om krigsmaktens funktion som försvar mot yttre hot. Det stämmer så klart. Varje land måste kunna försvara sig om det blir anfallet. Rätten till nationell suveränitet innefattar även rätten av försvara suveräniteten med militära medel, om så krävs.

Men det är bara halva sanningen. För i alla länder är krigsmakten också och samtidigt den yttersta garanten för den bestående ordningen, att i nödfall användas också mot inre fiender. Som i 2000-talets Latinamerika där högern och militären har genomfört eller försökt genomföra fem statskupper för att förhindra vänstervridningen i politiken. Eller som i Grekland 1967 där den Natostyrda militärens generaler störtade den folkvalda vänsterliberala regeringen.

Det kan tyckas avlägset i ett land som Sverige, men då ska man veta att de lagar som förbjöd att militär användes mot den egna befolkningen har avskaffats. Lagarna stiftades efter att militären öppnade eld mot arbetardemonstrationer i Ådalen 1931 och har rivits upp under Natoanpassningens 2000-tal.

Det är i detta perspektiv man framförallt ska se frågan om den allmänna värnplikten. En krigsmakt byggd på värnpliktiga soldater är mindre användbar vid inrikespolitiska konflikter än en yrkesarmé.

Det ändrar givetvis inte det faktum att militären fortsatt är en garant för den bestående ordningen. Men värnpliktiga soldater är mindre benägna att skjuta på sina egna familjemedlemmar, arbetskamrater och grannar.

Värnplikten demokratiserar krigsmakten och gör den mindre farlig för arbetarklassen och minskar hotet mot att den ska användas för att förhindra en politik som hotar den bestående ordningen.

Att ha en yrkesarmé, isolerad från samhället, tränad och fostrad vid militärförläggningar hemma eller utomlands, är ett sämre alternativ.

Än värre en yrkesarmé som lyder under Nato. En sådan militärmakt riskerar att bli ett effektivt redskap i de härskandes tjänst.

Därför är Kommunistiska Partiet för allmän värnplikt, för både kvinnor som män. Det handlar inte om någon återgång till det som varit, som under efterkrigstiden byggde på att Sverige var en inofficiell del av Nato, och inte enligt den modell som gällde under 2000-talet fram till värnpliktens avskaffande, där de värnpliktiga bara utgjort en rekryteringsbas till den imperialistiska insatsstyrkan.

Istället är vi för tanken på ett allmänt folkförsvar, där alla vuxna medborgare ges nödvändiga baskunskaper för att kunna försvara landet i händelse av krig. Det är trots allt det bästa alternativet för arbetarklassen som skydd mot både fiender inom landet och utanför dess gränser.