Nu blåser LO till strid

Den 9 juni startade LO en riksomfattande kampanj. Är det kanske en kampanj till försvar för strejkrätten, när denna hotas av attacker från näringsliv och regering? Är det måhända en kampanj till försvar för organisationsrätten – arbetares rätt att själva bestämma sin fackliga tillhörighet och som kollektiv kräva att arbetsköparen erkänner arbetarorganisationen?

Inte alls! När det kommer till dessa grundläggande och avgörande frågor råder tystnad i LO-borgen. LO:s kampanj handlar om att rädda storföretagens EU, den union som gett råg i ryggen på antifackliga attacker i över 25 år.

LO-ledningen tvingas erkänna att ”dagens situation inte är hållbar” därför att EU har skapat problem med ”social dumpning och konkurrens med löner”. Under den klämkäcka parollen ”EU behöver förändras – LO vet hur!” har projektmakarna i LO-borgen på Norra Bantorget i Stockholm klurat ut hur ett totalt annorlunda EU ska kliva fram likt fågeln Fenix ur den aska som Brexit och EU-krisen har skapat.

I ett illusionsnummer värdigt David Copperfield ska EU inverteras och helt plötsligt förvandlas till en union där ”grundläggande fackliga fri- och rättigheter ska vara överordnade de ekonomiska friheterna på EU:s inre marknad”.

Detta ska göras genom ett så kallat socialt protokoll, en fråga som Socialdemokraterna pratat om i 20 år, men som på grund av EU:s hela konstruktion aldrig blir mer än just prat.

Om ett sådant protokoll ska bli mer än en from förhoppning, måste den införas som ett tillägg till EU:s fördrag. En sådan ändring skulle även kräva ytterligare steg i federal riktning och att mer makt flyttas från de nationella parlamenten till Bryssel.

För att ens komma fram till ett sådant förslag måste saken först tröskas igenom det odemokratiska Brysselmaskineri där storkapitalet styr genom lobbyism och korruption. Det måste godkännas av samma storkapital som i årtionden skapat en union vars syfte just är att deras frihet ska stå över arbetarklassens fri- och rättigheter.

Därefter måste en sådan ändring godkännas av parlamenten, och i till exempel Irland krävs en folkomröstning, i samtliga EU-länder.

Som sagt handlar det om illusionsmakeri på hög nivå, i praktiken en åskledare med syftet att leda bort missnöjet för att rädda det nuvarande arbetarfientliga EU.

Och bortom illusionen är det inte ens hög nivå på tricket. Det äpple som trillat ner i LO-basen Karl-Petter Thorwaldssons huvud är inte någon ny tanke och den är inte genomförbar i den verkliga världen.

I den verkliga världen innebär kampanjen endast att någon pr-byrå i Stockholms innerstad kan tjäna storkovan på LO-arbetarnas medlemspengar.

Samtidigt bäddar Thorwaldsson för att hela LO-borgen rasar ner över hans huvud, en facklig landsorganisation som tar på sig rollen att rädda klassfiendens internationella samordning har inte något existensberättigande.