Ny minister - samma politik

Vilket betyder lugn och ro på utrikesdepartementet. Och kontinuitet i den utrikespolitiska kurs som förvandlat Sverige till en tyst och lydig vasall åt USA och EU.

Jan Eliasson tillhörde inte förhandsfavoriterna även om han nämndes i förhandssnacket. Men han är ett logiskt val för en regeringschef som dragits med en skandalomsusad utrikesförvaltning och som vill stabilisera den fronten inför valet. Eliasson är oantastlig. De liberala ledarsidorna välkomnar honom och inte ens den borgerliga alliansens ledare förmår gnöla mer än på låtsas, även om Reinfeldt och Leijonborg försöker.

Till skillnad från charlatanen Laila Freivalds har Eliasson en gedigen utrikespolitisk erfarenhet. Han är
respekterad i de kretsar som Göran Persson önskar respekt från och som diplomat kan han konsten att aldrig säga mer än nödvändigt, vilket minimerar risken för freivaldska grodor. Att han har en mindre arrogant framtoning än sin företrädare skadar sedan inte. En meriterad tjänsteman, helt enkelt.

Det kan tyckas tidigt att värdera Jan Eliassons utrikespolitiska roll innan hans ens tillträtt – det gör han först 24 april och fram till dess fungerar biståndsminister Carin Jämtin som tillförordad utrikesminister. Men det låter sig ändå göras.
 
Som tjänsteman utan politisk förankring har Jan Eliasson bara att administrera en utrikespolitik som bestäms av andra, enkannerligen av Göran Persson (och bakom honom av de svenska storföretagens imperialistiska intressen).

Hur den politiken ser ut är bara alltför välkänt. Det är fjäsk för USA och för USA:s krigspolitik och brott mot mänskliga rättigheter; det är fjäsk för Israel och acceptans av Israels brottsliga politik mot palestinierna; det är fördömanden av dem som kämpar mot ockupation, i Irak såväl som i Palestina; det är ett så långtgående närmande till Nato att den svenska alliansfriheten numera mest är en negligé; det är en närmast pinsam följsamhet visavi EU:s gemensamma utrikespolitik, vilken tystat Sveriges självständiga röst i världen; det är uppslutning bakom varje imperialistisk attack mot länder som förbehåller sig rätten att välja sin egen, som mot Kuba.

Att tro att Jan Eliasson är mannen att ge Sverige rösten åter, som Lars Ohly åtminstone säger sig hoppas, är att sticka huvudet i sanden för att slippa se vad regeringskamraterna har för sig. Dels på grund av Eliassons tjänstemannaroll. Men också på grund av hans diplomatiska roll.

Som svensk utrikesminister avser Jan Eliasson att ha kvar sin post som ordförande i FN:s generalförsamling, ett förordnande som löper ut först i september. Det betyder att han fram till valet måste ta de diplomatiska hänsyn som FN-posten bjuder, hänsyn som framförallt inkluderar försiktighet gentemot USA och USA:s folkrättsbrottsliga politik.

Laila Freivalds hade kunna säga sanningen om USA:s brott, om hon haft modet och viljan därtill. Det kan inte Jan Eliasson. Även om han har modet och viljan, så måste han tala försiktigt, åtminstone i det offentliga rummet. Göran Persson har valt en utrikesminister som inte kan tillåta sig att sticka ut och som har 40 års erfarenhet av att inte sticka ut. Det perfekta valet.

Som utrikesminister är Jan Eliasson uppenbart en tillfällig lösning, tillsatt för att ge Göran Persson lugn och ro. Eliasson fyller 66 år  på självaste valdagen och om socialdemokraterna då lyckas klamra sig fast vid regeringsmakten, så lär han inte bli kvar särskilt länge,  i vart fall inte längre än Persson själv.

Men vad utrikesministern heter spelar inte så stor roll så länge som utrikespolitiken ligger fast. Vi säger som vi sa i förra veckan: Bara en kraftfull opinion kan återge Sverige en självständig röst i världen.

28 mars 2006
Proletären 13, 2006