Hoppa till huvudinnehåll
Av

Nytt steg mot marknadshyror

Det finns bara en segrare på den fria bostadsmarknaden: Fastighetsägarna. Men många förlorare. Låginkomsttagare, ensamma mammor, arbetslösa, sjuka och alla andra med svag betalningsförmåga tvingas tränga ihop sig i det bostadsbestånd som blir över.


Bostadsminister Stefan Attefall (KD) var klädsamt reserverad när han strax före jul mottog Hyresbostadsutredningens betänkande.

”Det är inte aktuellt att införa marknadshyror i Sverige”, deklarerade Attefall, trots att det är just marknadshyror som regeringspolitiken långsiktigt strävar efter. Men Attefall vill skynda långsamt. Därför beställer han en utredning som skall vara så vulgärt nyliberal, att hans egna steg i nyliberal riktning skall framstå som modesta och ansvarsfulla.

Hyresbostadsutredaren Per-Anders Bergendahl har försett sitt alster med den ståtliga titeln ”Att hyra – från en rätt för allt färre till en möjlighet för alltfler”. Utgångspunkten är att en alltmer akut bostadskris bara kan lösas via en ännu friare marknad.

Detta är också den hårda kärnan i regeringens politik. Samhällets ansvar för allas rätt till en bostad är för länge sedan avskrivet. Bostadsförsörjningen är marknadens affär och politikens enda uppgift att förse marknadens aktörer med goda affärsvillkor.

Bergendahls utredning är inte det första steget mot marknadshyror. Det togs redan genom skattereformen 1990, då S och FP finansierade stora skattesänkningar för höginkomsttagarna med indragna bostadssubventioner och därmed grävde den sociala bostadspolitikens grav. Därefter har dråpslagen kommit ett efter ett, som 1993, då kommunala bostadsbolag gavs rätt att ta ut vinst, och 2010, då den sk Odellagen slog fast att ”kommunala bostadsbolag skall bedriva verksamheten efter affärsmässiga principer och åläggas marknadsmässiga avkastningskrav”.

Det anmärkningsvärda med Odellagen är att den kom till via förhandlingar med parterna på hyresmarknaden, inklusive Hyresgästföreningen. HGF sa inte bara ja till de marknadsmässiga avkastningskraven inom det som ännu kallas allmännyttan, utan också till en uppluckring av bruks-värdessystemet och av allmännyttans hyresnormerande roll.

I utbyte fick Hyresgästföreningen behålla förhandlingsrätten, så nu har vi begåvats med förhandlade marknadshyror.

Det är följderna av detta förräderi som hyresgästerna på Pennygången i Göteborg nu får känna av. För Stena Fastigheters chockhöjning av hyrorna beror inte bara på lyxrenoveringarna, utan också och inte minst på att Odellagen ger företaget rätt att ta betalt för läget i det Högsbohöjd som numera räknas som centralt i Göteborg.

Den röda tråden i Bergendahls utredning är att bruksvärdes- och förhandlingssystemen har skapat en alltför stel hyresmarknad. Därför vill han luckra upp och på sikt avskaffa båda dessa system. Han ser framför sig en fri hyressättning, där fastighetsägarna får ta ut vad potentiella hyresgäster är beredda att betala. Likvärdiga hyror mellan likvärdiga lägenheter skall inte finnas. Är någon beredd att betala 20.000 kronor i månaden för en trea i ett attraktivt område skall fastighetsägaren få ta ut en sådan ockerhyra.

Enligt Bergendahl kommer tillgång och efterfrågan på denna fria marknad att i ett huj lösa bostadskrisen. Med ockerhyror för ögonen skall vinstgiriga fastighetsägare börja bygga för glatta livet, åtminstone där efterfrågan är som störst och mest penningstark. I den andra ändan, där efterfrågan är mindre, skall den fria hyressättningen istället sätta press på hyrorna.

Huruvida Bergendahl själv tror på denna nyliberala saga låter vi vara osagt. Men en saga är det. Visst. Kan fastighetsägare förränta kapitalet utan några som helst begränsningar, så kommer det att bygga mer för dem som har råd att betala. Men vad med dem som blir över, med de som inte kan betala chockhöjda hyror och som därför måste söka sig någon annanstans? Vem bygger för dem?

Följden av den fria marknaden blir att bostadstillgången ökar för dem som har råd att betala ockerhyror, inte minst genom att de som inte har råd tvingas lämna sina lägenheter. Så ökar bostadssegregationen och med den efterfrågan på bostäder också i mindre attraktiva områden. Med lika givet som planlagt resultat: Ökar efterfrågan stiger hyrorna.

Så finns det bara en segrare på den fria marknaden: Fastighetsägarna. Men många förlorare. Låginkomsttagare, ensamma mammor, arbetslösa, sjuka och alla andra med svag betalningsförmåga tvingas tränga ihop sig i det bostadsbestånd som blir över. Låter det som en skräckskildring? Inte alls! Detta är beprövad historisk erfarenhet.

Stefan Attefall var som sagt klädsamt reserverad till Bergendahls utredning. Men bara på låtsas och för stunden. Regeringens hela politik går ut på att lösa bostadsfråga genom en friare hyressättning, som genom förslagen om ägarlägenheter och fri andrahandsuthyrning. Bergendahl är bara lite tidigt ute i sin långtgående nyliberalism.

Var regeringen landar när Bergendahls utredning skall förvandlas till politik återstår att se. Men att det handlar om mer marknad och mindre socialt ansvar är givet. Det betyder i sin tur att bostadskrisen permanentas för dem med låga inkomster.

Kapitalismen varken kan eller vill lösa arbetarnas bostadsfråga. För det krävs en social bostadspolitik, som värnar alla människors rätt till en bostad och som tar ansvar för att bostadsbristen byggs bort.