Ökade klyftor är högerns mål

Det är patetiskt och vad gäller Reinfeldt framförallt falskt. Eftersom högerns politik mycket medvetet går ut på att öka klyftorna i samhället, mellan hög- och lågavlönade och inte minst mellan de som har ett arbete och de som inte har.

Detta skall sägas direkt. LO-rapporten mäter förhållandet mellan makt-elitens löner och en genomsnittlig industriarbetarlön, vilket naturligtvis är relevant och historiskt belysande. Eftersom just detta mått använts ända sedan 1950.

Men industriarbetarlönen som måttstock ger inte hela sanningen om de ökade klyftorna, som blir ännu större om måttstocken istället utgörs av lågavlönade kvinnor och rent astronomiska om arbetslösa och sjuka får träda in som jämförelseobjekt.

Maktelitens lönerace är rent stötande, inte minst i det sk näringslivet, där toppdirektörernas genomsnittslön nu uppgår till 12,2 miljoner kronor om året eller 41 industriarbetarlöner. Det mest jämlika året 1980 var motsvarande relation 9 industriarbetarlöner.

Direktörerna tvår sina händer i påståendet att ”det är marknaden som bestämmer”. Det är skrattretande med tanke på att direktörerna själva är en avgörande del av denna givmilda marknad. Sanningen är att det är den egna girigheten som styr.

Men marknadsargumentet är också en politisk dimridå. För löneracet hade inte varit möjligt utan en skattepolitik som nästan helt avskaffat progressiviteten i skattesystemet.

Det är naturligtvis stötande att Volvo, Ericsson med flera storföretag anser sina direktörer 41 gånger mer värda än de arbetare som står för värdeskapandet i produktionen, men än mer stötande är att det politiska etablissemanget bejakar denna värdering genom att inte längre ta in skatt efter bärkraft.

Hade 90 procent av direktörslönerna gått till samhället i form av skatt hade samhället rättat till den skriande orättvisan, vilket samhället gjorde under perioden 1950-1980, då klassklyftorna minskade. Men sedan dess har såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar utsett direktörer och andra höginkomsttagare till skattefrälse, med rent stötande inkomstskillnader som följd.

Fjäsket för överklassen är inte högerns påfund. I det avseendet är dagens socialdemokrati en lika god kålsupare. Men till högerns nymodigheter hör att fjäsket för överklassen numera kombineras med målmedvetna attacker mot de sämst ställda, som mot arbetslösa och sjuka, som genom sänkta ersättningar skall tvingas att ta vilka jobb som helst till vilken lön som helst.

Detta är en del av högerns ideologiska koncept. Genom försämringar längst ner i botten vill Reinfeldt, Borg & Co sätta ökad press på den allmänna lönenivån på det att aktieägare och direktörer skall kunna roffa åt sig ännu mer.

De sjuka och arbetslösa var högerns första villebråd i jakten på en ännu mer ojämlik fördelning mellan arbete och kapital, men absolut inte det sista, vilket finansminister Borg gjorde klart när han tog emot den senaste upplagan av Långtidsutredningen. Nu är turen kommen till de lägst avlönade, som enligt Borg bör ha ännu lägre löner.

Långtidsutredningen 2011 innehåller bland annat en rapport skriven av professor Nils Gottfries, som på nyliberalt manér hävdar att för höga löner ger hög sk naturlig arbetslöshet.

Detta kommenterade Anders Borg så här: ”Det förefaller som att lägstalönerna är ett större problem än vad vi trott. Det förefaller som att lägstanivåerna i Hotell och Restaurangs, Handels och Kommunals avtal har en menlig effekt.”

Finansminister Borg har inget att invända mot genomsnittliga direktörslöner om 1010000 kronor i månaden. Men han tycker att sjuk-vårdsbiträdet med 15685 kronor i månaden tjänar på tok för mycket. Liksom kassörskan på ICA och servitrisen på den krog han frekventerar. Lägre kvinnolöner – för här handlar det framförallt om kvinnor – ger fler jobb hävdar Borg med sin andlige mentor Milton Friedman.

Men det är båg. Sysselsättningen i Sverige och i alla andra jämförbara länder var tvärtom som högst under den period då löneskillnaderna var som lägst.

De arbetare som låtit sig lockas av högerns jobbskatteavdrag och dess falska motsättning mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande bör ta sig i akt. Nu står högern beredd att attackera de lågavlönade kvinnorna.
Vem kommer sedan?