Palestinsk tragedi – politisk fars

Karl Marx anmärker att historien har en tendens  att upprepa sig, den ena gången som tragedi, den andra som fars.


Detta kan inte sägas om det som idag pågår i Palestina. Där spelas
tragedin och farsen på en och samma gång. Vilket gör skådespelet
fasansfullt att betrakta. Den palestinska tragedin är lika outhärdlig
som den demokratiska farsen.

Man kan tycka vad man vill om det religiöst orienterade Hamas, själva
upprätthåller vi som bekant våra förbindelser med Folkfronten för
Palestinas befrielse, PFLP, en sekulär vänsterkraft.



Men Hamas vann det palestinska valet i januari. Med överlägsen
marginal. Vilket för ögonblicket gör Hamas till det palestinska folkets
legitime företrädare. Enligt den demokratiska norm som säger att det
parti som vinner folkmajoritetens förtroende i fria val också har att
företräda folket, inom landet såväl som i umgänget med andra länder.



Men denna norm gäller inte Palestina. Redan före valet deklarerade all
världens patentdemokrater att de inte skulle acceptera en seger för
Hamas. Bush sa det, Solanas sa det, Freivalds sa det: Röstar ni på
Hamas kommer vi att utsätta er för de mest fruktansvärda repressalier.



Det palestinska folket lät sig inte bevekas av hoten. De palestinska
väljarna gav segern åt Hamas i all fall, de flesta hjärtinnerligt
trötta på den palestinska myndighetens korrupta styre och många
imponerade av Hamas sociala arbete och okuvliga motståndslinje.



Varpå de annonserade repressalierna omedelbart sattes in med full
kraft. USA och EU drog in allt bistånd till den palestinska myndigheten
och Palestinas nya regering utsattes för total isolering. Det
palestinska folket straffas för att väljarna röstade ”fel”, för att en
majoritet röstade på ett parti som ogillas av USA, EU och Israel.

 

Det är detta som är patentdemokraternas ”demokrati” för Palestina.
Väljarna skall rösta på partier som gillas av USA, EU och Israel,
annars straffas de med utsvältning.  Fy fan för sådan
demokrati! 



Västvärldens repressalier var inte nog för ockupationsmakten Israel.
För att utsätta de politiskt inkorrekta palestinierna för ännu mer
lidande och  för att ytterligare destabilisera den folkvalda
regeringen, så trappade Israel i somras upp sina terror-excesser i
Gaza. Mellanösterns ”enda demokrati” visar sitt rätta ansikte.



Mitt i denna demokratiska fars utspelas tragedin. Inte heller det i
valet besegrade Fatah accepterar valutslaget. Anförda av den icke
folkvalde presidenten Mahmoud Abbas har Fatah istället gjort allt för
att behålla greppet över den palestinska myndigheten. Vilket fört
Palestina till inbördeskrigets rand.



Situationen är en tragedi, ty det palestinska folkets förtvivlade
läge ropar efter sammanhållning mot fienden, ropar efter att de
palestinska partierna sluter sig samman mot imperialistisk utpressning
och israelisk aggression. Bara så kan det palestinska folket skapa sig
en egen framtid.



Huvudansvaret för tragedin måste läggas på Mahmoud Abbas och Fatah,
ivrigt uppbackade av patentdemokraterna i väst. Hamas har förklarat sig
villigt att formera en nationell samlingsregering, för att lösa den
akuta situationen. Men dessa planer har havererat på att Abbas ställt
ultimativa krav på Hamas, på att förloraren ställt ultimativa krav på
segraren. Allt för att tillmötesgå USA, EU och Israel. 



Nu har Abbas tillkännagivit att han ämnar utlysa nyval. Vilket
flertalet palestinska partier, inklusive PFLP, betecknar som en
statskupp och som är en statskupp, alldeles oavsett skrivningarna i den
palestinska konstitutionen, ty hela syftet med nyvalet är underkänna
valutslaget från januari för att istället bjuda på den regering som
USA, EU och Israel vill ha.



Att Mahmoud Abbas genast fick besök av och stöd från Tony Blair bär syn för sägen. Imperialismen förstår att uppskatta de sina.



Vår innerliga förhoppning är att de nuvarande striderna inte utvecklas
till något större. Ett regelrätt inbördeskrig vore en katastrof för den
palestinska saken och en seger för Israel. Måtte alla palestinska
partier inse detta och istället söka en basal enighet mot den verkliga
fienden. Varför inte återuppta förhandlingarna om en nationell
samlingsregering? Utan ultimativa krav.



Men det duger inte bara med förhoppningar. När situationen är som mest
förtvivlad, så är behovet av solidaritet som störst. Det är vår
utmaning.



I början av december slog FN:s generalförsamling återigen fast det
palestinska folkets rättigheter, inklusive kravet på att Israel skall
dra sig tillbaka från allt territorium som ockuperades efter kriget
1967. Med 157 röster mot sju.



Imperialismen må utsätta det palestinska folket för antidemokratisk
utpressning och splittringstaktik, men världssamfundet stödjer
palestinierna; stödjer just det krav som nu splittrar den palestinska
rörelsen.



Det är alla fredsälskande människors förpliktelse att ge starkaste
möjliga uttryck för detta världssamfundets krav. Vi måste underkänna
imperialismens rätt att tala i världssamfundets namn. För att istället
uttrycka världens solidaritet med Palestina.



Det är ett nyårslöfte att hålla. Till dess att ett fritt och demokratiskt Palestina ser dagens ljus.



19 december 2006

Proletären 51-52, 2006