Hoppa till huvudinnehåll
Av

Rädda välfärden


Nu bereds marken för nya kraftiga nedskärningar och privatiseringar i den sk välfärdssektorn. I en ny rapport från något som kallas Expertrådet för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) påstås att skola, vård och omsorg i framtiden inte kan finansieras med skattemedel utan du får betala mer ur egen ficka.

ESO tillkom ursprungligen 1981 som en ”självständig” tankesmedja under Finansdepartementet och med en från början garanterad nyliberal inriktning. Under hela 1990-talskrisen producerades således en mängd rapporter för att motivera och rättfärdiga de kraftiga nedskärningar som då genomfördes. ESO återstartades av Anders Borg 2007 med förra riksbankschefen Lars Heikensten som ordförande och garant för den nyliberala inriktningen.

Detta nya ESO lämnade sin första rapport 23 juni kallad ”Den långsiktiga finansieringen – välfärdspolitikens klimatfråga”, författad av förra socialdemokratiska statssekreteraren Per Borg. Rubriken anger tonen, välfärden är lika hotad som klimatet och på lika ödesmättade grunder. Skall det som återstår av offentlig sektor räddas krävs stora uppoffringar.

Rapporten är beställd av moderaten Borg och skriven av socialdemokraten Borg och svaren och funderingarna i rapporten är helt instängda inom nyliberalismens trånga ramar. Som man ropar i skogen får man svar.

En fortsatt skattefinansiering sägs vara omöjlig – det går inte att höja skatterna påstås det. Detta trots att högerregeringen under de första högkonjunktursåren av sitt regeringsinnehav sänkt skatten med tresiffriga miljardbelopp, i första hand för de rika. Enbart att återta skattesänkningarna för de rika skulle enligt rapportens räkneexempel klara välfärden åtminstone på nuvarande nivå. Vilket naturligtvis inte räcker. Skola, vård och omsorg behöver kraftiga resursförstärkningar om behoven skall täckas.

Behovstänkandet lyser dock med sin frånvaro i de nyliberala Borgarnas tankevärld. I stället skall ”alla medborgare få tillgång till de välfärdstjänster de vill betala för – kollektivt eller enskild. Välfärdssystemen måste anpassas till medborgarnas krav och betalningsvilja.” Ord och inga visor alltså. Plånbokens tjocklek, inte behoven skall styra utvecklingen inom skola, vård och omsorg!

Borg (S) är dock medveten om att detta är utmanande och pratar om ”den sk gräddfilsproblematiken” som naturligtvis inte skall lösas genom att försvåra fortsatta privatiseringar utan genom att säkerställa den offentliga finansieringen. I en tankevärld där skattehöjningar är uteslutna leder detta till andra slutsatser – det offentliga skall minska sina åtaganden.

Som ett positivt exempel nämns raserandet av den sociala bostadspolitiken på 1990-talet. Där samhällets ambition tidigare var att tillförsäkra en bra bostad åt alla. En politik som jämfört med dagens bostadssituation måste sägas vara lyckad.

Även om det också då fanns brister framstår den sociala bostadspolitikens era som ett under av rättvisa jämfört med dagens ”gräddfilsproblematik” efter slakten av den sociala bostadspolitiken. Istället för ett samhälleligt åtagande för att tillfredsställa behoven blev bostaden ett spekul-ationsobjekt. Likväl framhåller Borg detta som ett positivt exempel!

Trångboddheten i Rinkeby, Hjällbo och Rosengård är tydligen något som människor ”väljer” framför lyxvillorna i Danderyd, Örgryte och Limhamn!
Vilka delar av den kvarvarande offentliga välfärden som nu skall slaktas är delvis höljt i dunkel, men konkret nämns försäkringssystemen. A-kassan och sjukförsäkringen föreslås alltså gå samma öde till mötes som den sociala bostadspolitiken!

”Så här långt har skattesänkningspolitiken inte krävt omfattande nedskärningar av statens utgifter, så goda är statens finanser. Men så snart konjunkturen vänder och arbetslösheten åter stiger kommer kraven på besparingar.” Så skrev Kommunistiska Partiets partistyrelse till 15:e kongressen hösten 2007. Nu stampas alltså marken för att betala notan för Borgs famösa skattesänkningar för de rika genom social nedrustning.


En annan rapport, som når oss samtidigt som ESO-rapporten, från borgerligt styrda Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) andas liknande tongångar. Rapporten ”Utveckling i svensk hälso- och sjukvård” är till delar en häpnadsväckande läsning.

När ESO-rapporten åtminstone delvis erkänner att 1990-talets kraftiga nedskärningar i den offentliga verksamheten ledde till försämringar så hävdar SKL-rapporten att svensk sjukvård bara blivit bättre tack vara besparingarna!

Här finns inga vårdköer, underbemanning, utbränd personal, patienter i korridorer och matsalar, läkarbrist eller andra av vårdens vardagsproblem. Borta är missförhållanden inom äldreom-sorgen, psykvården och andra områden. SKL slår knut på sig själv och hävdar att det är en framgång för svensk sjukvård att Sverige tillsammans med England numera har lägst antal sjukhussängar i förhållande till befolkning jämfört med 17 andra länder (15 EU-länder, USA och Canada).

Högerregeringens politik, att den offentliga konsumtionen skall minskas, underblåses till följd av krisen. Redan duggar nedskärningsrapporterna tätt inom offentlig sektor. Så gör dessbättre även rapporterna om motstånd mot dessa nedskärningar. Som i Göteborg, Alingsås, Karlshamn, Örnsköldsvik och på flera andra håll runt om i landet.

Skall den nyliberala högerpolitiken stoppas krävs dock ännu större och mer omfattande folkliga protester. Som sagt de nedskärningar som planeras nu i krisen, av det politiska etablissemanget, kommer att reducera den offentliga välfärden till ett minimum för den som inte kan betala själva. Det är dags att säga stopp och belägg.