Rättning höger om Mona får råda

Så har då Socialdemokraterna tagit de första stapplande stegen i sitt tunga krisarbete, dels genom Kriskommissionens första delrapport och dels genom Mona Sahlins tal på förtroenderådets möte i helgen, som torgfördes som hennes sista stora linjetal.

Sahlin skulle man kunna lämna därhän och därmed också de stående ovationerna efter ett tal där hon pekade högerut med hela handen. Som avgående ordförande är Sahlin ute ur leken och det hon säger spelar föga roll, särskilt som hon avgår mot sin vilja och efter en svidande valförlust.

Ändå finns det skäl att lyssna noga, inte för att det är Sahlin som talar, utan för att de sagda är utomordentligt representativt för den partielit hon tillhör och varit främsta talesperson för.

Men först några ord om Kriskommissionen, vars första rapport rubricerades som ”den faktabaserade valanalysen”. Aktstycket bär syn för sägen. Det är mycket statistik och få slutsatser.

Men det finns ändå en röd tråd. Kommissionen närmar sig valförlusten som marknadsanalytiker på en politisk försäljningsavdelning. Den idéburna politiken lyser med sin frånvaro när olika utspel värderas utifrån hur de togs emot på den politiska marknaden. Det är marknaden (väljarna) som avgör vad som är rätt eller fel, inte förslagens förankring i partiprogrammet eller i ambitionerna att förändra samhället till de bättre.

Förslaget om att höja fastighetsskatten för de allra rikaste var därmed dåligt. För att det inte gick hem på marknaden.
Detta sätt att närma sig politiken är alls inte nytt, de stora riksdagspartierna gör sedan länge marknadsundersökningar innan de presenterar nya förslag, men visionslösheten har blivit mer dominant i takt med att politiken reducerats till ren förvaltning av en kapitalism som sköter sig bäst själv.

När historien tagit slut, när all vår framtid är en liberal seglats på de fria marknadskrafternas oändliga ocean, finns inget behov av visioner om ett annat och bättre samhälle. Allt som krävs är lite problemlösning. Vi har ett läckage i sjukförsäkringssystemet. Det fixar jag…

I en artikel i norska Morgenbladet konstaterar idéhistorikern Sverker Sörlin att Fredrik Reinfeldt gjort ”framtidslösheten till program”, ett uttalande som Sahlin försökte göra nummer av i sitt tal på förtroenderådets möte. Men uppenbart utan att själv har läst Sörlins text och därmed okunnig om hans dom över henne själv och de rödgröna: ”Det har försökt tala med människor som om dessa människor, medborgarna, vore visionslösa. Men så är det inte. Människor har val. Samma människor kan vara både visionslösa och visionära och önska att få till stånd ett bättre samhälle.”

Sörlin menar att de rödgröna gjorde en strategisk felbedömning när de försökte konkurrera med Moderaterna som problemlösare i nuet, istället för att träda fram som bärare av idén om ett bättre samhälle. Denna strategiska felbedömning gör Sahlin nu till enda rättesnöre. Får hon råda skall hennes efterträdare inte bara konkurrera med Reinfeldt som ”hela folkets rörläggare” (för att använda Sörlins uttryck), utan han eller hon skall också ta över Reinfeldts verktyg och ritningar.

• ”Alla som kan jobba skall jobba.”
• ”De måste löna sig att arbeta.”
• ”Jobbskatteavdraget är inger orimligt sätt att sänka skatterna på.”
• ”Vi måste slutgiltigt lämna den destruktiva debatten om ja eller nej till privatisering och vinster.”
• ”A-kassan skall vara en omställningsförsäkring, inget annat.”
• ”Ett arbetarparti måste vara ett parti för alla som jobbar, också för tjänstemän och småföretagare” (och varför inte för direktörer?).

Så är Mona Sahlins slutsats av valförlusten att Socialdemokraterna måste lägga sig ännu närmare Moderaterna för att ha en chans i marknadskonkurrensen om de sk marginalväljarna.

I ett avseende är Sahlin lite bitter. Det gäller det rödgröna samarbetet, där hon som bekant fick bakläxa på förslaget om att bara samarbeta med Miljöpartiet. Sahlin är öppen för breda samarbeten. Men bara högerut: ”Samarbete med Miljöpartiet, eller samarbete med både Miljöpartiet och Vänsterpartiet, signalerar helt olika vägval. Det såg de svenska väljarna. Och det såg jag.”

Detta skall väl föreställa Sahlins testamente till partiet: Vad ni än gör, så rikta aldrig blicken vänsterut!

Vi har sagt det förut och säger det igen, nu ännu mer övertygade:
Den som hoppas på en vänsterutveckling inom socialdemokratin kan låta hoppet fara. Ett parti som i allt gjort kapitalismens sak till sin kan aldrig bli en vänsterkraft, särskilt inte om partiet styrs av marknadsanalytiker som värderar politiken utifrån hur den går hem bland sk marginalväljare.

Men människor är inte visionslösa. En ny och starkare vänster byggs i kampen för ett bättre, mer rättvist och jämlikt samhälle. För vår del kallar vi det socialism.