Revolution är demokrati

Det är möjligt att de härskande klasserna i Tunisien, Egypten och andra länder i arabvärlden lyckas bemästra det revolutionära folkuppror som nu drar från land till land. För att de folkliga krafterna är för svagt organiserade och för att eliterna kan räkna med fortsatt stöd från USA och EU, vars makt i Mellanöstern är beroende av den stabilitet som de diktatoriska regimerna garanterar. Det vackra talet om demokrati är bara utanpåverk när imperialismens intressen hotas.

Men oavsett var de revolutionära processerna landar så är det något stort och hoppingivande som pågår. Ta Egypten som exempel. För bara några månader sedan, i slutet av november 2010, arrangerade Hosni Mubarak och hans regim sitt senaste fuskval.

Presidentens parti tog naturligtvis hem den planerade jordskredssegern och såg ut att sitta starkare än någonsin.

Men under ytan pyrde missnöjet. Inte bara oppositionen utan också väljarna bojkottade fuskvalet, som enligt oberoende källor bara samlade 15 procent av de röstberättigade. En tyst protest, given av uppgivenhet och rädsla för repressalier.

Men plötsligt händer något. Människor som inte sett några utvägar ur eländet och förtrycket och som därför bara försökt klara livhanken ger sig ut på gatorna, i tiotusentals som blir hundratusentals och kanske miljontals. De förtryckta vill inte längre leva på det gamla sättet, har inte längre något att förlora på att protestera mot en ordning som gör livet outhärdligt.

Detta är revolutionens dynamik såsom den visat sig många gånger förr i historien – i Frankrike 1789, i Ryssland 1917 och för den delen i Östeuropa 1989 (även om den processen slöt i elände). Plötsligt rågas måttet. Folket har fått nog. Folket gör uppror.

Men det ger också revolutionens djupt demokratiska innehåll, precis som Stefan Jonsson skriver i ovan citerade artikel på DN-kultur. Den sociala revolutionen, folkupproret, är inte bara demokratins moder utan också dess drivkraft i kampen mot de ekonomiska och politiska eliter som alltid gör vad de kan för att berika sig själva på folkflertalets bekostnad.

Folkupproren i Tunisien och Egypten bär syn för sägen. De genomförs i den muslimska världen, men de bärs inte fram av religiösa paroller, trots att många av deltagarna säkert är troende, utan av krav på mat och värdiga levnadsvillkor, av tanken på frihet, jämlikhet och broderskap. Så visar upproren att de fattiga i den muslimska världen företräder samma värderingar som arbetare i Sverige. De vill ha mat, trygghet och hopp om framtiden. Det verkliga livet kommer först, det religiösa sedan.

Det är som sagt svårt att säga var den revolutionära processen landar. Kanske lyckas Hosni Mubarak i Egypten att lämna över presidentskapet till sin son, som överenskommet är med uppdragsgivarna. Kanske tvingas Mubarak träda tillbaka till förmån för den militärmakt som redan besatt posten som vice president och flertalet poster i den nya regeringen. Uppdragsgivarna har givetvis en plan B. Kanske griper någon annan fraktion ur den härskande klassen makten, som Muslimska brödraskapets ledande skikt.

För det är klart. Islamismen är inte en företeelse isolerad från klasskampen, utan bara ett uttryck för att klasskampen i givna situationer klär sig i religiös dräkt, som för närvarande i arabvärlden, där en del av eliterna använder islam för att mobilisera anhängare i kampen mot en imperialistisk underordning som kväver också dem.

Men oavsett utgången landar alla revolutioner, också denna, alltid i något. Gamla förhållanden och gamla föreställningar ruskas om. Folket blir medvetet om kraften i den egna rörelsen, om tillräckligt många sluter sig samman. Hur mycket som uppnås avgörs av kraften och ståndaktigheten i rörelsen, men det finns ingen väg tillbaka till utgångspunkten.

Det är detta som gör de revolutionära processerna så hoppfulla för oss som vill social och politisk utveckling. Såsom det är förblir det ej.

Men det är samtidigt just detta som gör dem så hotfulla för dem som vill bevara status quo i Mellanöstern och därmed imperialismens fortsatta och oinskränkta makt. Hur med den billiga oljan om folken tar makten i arabvärlden?

I det sammanhanget är det rent komiskt att se borgerlighetens piruetter i förhållande till revolutionsprocesserna i Tunisien och Egypten.

Å ena sidan kan borgerligheten inte förneka det demokratiska innehållet i protesterna, vilket ger uppslutning i ord. Å andra sidan bävar borgarna för att det demokratiska innehållet också skall resultera i reell politisk makt, vilket ger panisk skräck inför vad som komma skall.

Tänk om Muslimska brödraskapet vinner det presidentval som skall hållas i Egypten senare i år, såsom Hamas vann det palestinska valet 2006 och islamistiska FIS valet i Algeriet 1992? Då är det inte längre fråga om liberal respekt för demokratin, utan om uppslutning bakom ekonomisk blockad, som mot Gaza, och stöd till militärdiktatur, som i Algeriet. Den borgerliga demokratismen är relativ.

De borgerliga piruetterna tar sig uttryck i att utrikesminister Carl Bildt och hans kollegor i EU kräver att Hosni Mubarak skall genomföra demokratiska och sociala reformer. Men EU kräver inte diktatorns avgång. För att Mubarak garanterar ”stabilitet i regionen”, som svenska UD skriver på sin hemsida. Stabilitet är viktigare än demokrati för Carl Bildt & Co, särskilt som en demokratisk regim i Egypten med säkerhet skulle häva Egyptens deltagande i blockaden av Gaza.

Samma tema återkommer på Dagens Nyheters ledarsida (31/1), om än med en annan garant än Mubarak.

”I nuläget håller varken demonstranterna eller islamisterna nyckeln till Egyptens framtid i sina händer /…/ Det är den ännu velande armén som kan lotsa landet till stabilitet”, skriver ledaren.

En militärdiktatur är kanske inte så värst demokratisk, men det spelar föga roll för liberaler som har imperialistisk stabilitet överst på agendan.

”Jag fruktar Muslimska brödraskapet mer än Mubarak”, skriver kristdemokraten Magda Ayoub på Newsmill (31/1), vilket sammanfattar borgerlighetens ståndpunkt. Diktatorn är acceptabel så länge han rider spärr mot de ruskiga islamisterna.

Uttalandet ger också ett andra led. Demokratin är inte acceptabel om den bär fram islamister, som i Palestina. Demokrati i länder som Palestina och Egypten är bara acceptabel om väljarna röstar som imperialisterna vill. Så bidrar folkupproren i Tunisien och Egypten till att avslöja svensk borgerlighet som demokratiska hycklare. Det tackar vi för.

”En demokrat bekänner sig till revolutionens sak”, skrev Franska akademins ordlista av år 1797. Det är denna sanning som bekräftas år 2011. I såväl Nordafrika som Sverige.