Hoppa till huvudinnehåll
Av

Rimliga avtalskrav?

Solidaritet, ett enigt uppträdande där hela arbetarklassen tillsammans driver sina krav gentemot arbetsköparna, är sedan urminnes tider grundbulten för arbetarkampen.


Framgång i den kampen avgörs ytterst av viljan att gå
i strejk för att driva igenom berättigade lönekrav. Ingen kapitalist
avstår frivilligt från profit.

Inför vinterns avtalsrörelse
tog LO tidigt tagit initiativet till att ena medlemsförbunden kring
samordnade krav. Det finns många skäl till detta.

• I vår
löper avtalen samtidigt ut för 2,8 miljoner löntagare. Det ger LO:s
ledning ett gyllene tillfälle att ena förbunden och söka bryta Svenskt
Näringslivs linje med förbundsvisa förhandlingar som bara lett till
större lönespridning och högre vinstandel till kapitalisterna.


För andra året i rad slås i år rekord i aktieutdelningar. Sällan har
tillfället varit bättre att framgångsrikt ta strid för rejäla lönekrav.


• De offentliga finanserna har kraftigt förbättrats i kommuner
och landsting. Också här finns det miljarder i kassakistorna, pengar
som bör användas till löner till de offentliganställda.

• Högerregeringens attacker som kraftigt försämrar levnadsvillkoren för LO:s medlemmar.

LO
lyckades också få representantskapet att enhälligt anta en gemensam
avtalslinje med lönekrav, krav på höjning av lägsta lönen och en
satsning på kvinnopotter som inte påverkar möjligheten för de manligt
dominerande industriförbunden att gå före med kraftfulla lönekrav. Men
när LO:s styrelse på måndagen äntligen enades om kronor och procent
blev det som befarat ett antiklimax.

Kraven landar på
futtiga 3,9 procent eller 825 kronor i månaden för heltidsanställda.
Lägstalönen ska höjas med minst 910 kronor i månaden.


“Med
gängse beräkningar av produktivitet och prisökningar i näringslivet är
det rimligt att facken lägger sig kring den nivån. Industrins
konkurrenskraft är generellt god och hotas inte i nuläget.”

Att
arbetsköparorganet Dagens Industri i tisdagens ledarkommentar talar om
“rimliga krav” säger det mesta om LO:s avtalsbud. Det är ett skambud av
sällan skådat slag som inte på något sätt kommer att bryta den kraftiga
överföringen av vinstandelar från de som arbetar till kapitalägare och
offentliga arbetsgivare.

Sådana skambud från de egna
fackliga ledarna, ett bud som mot bakgrund av profiterna faktiskt
riktar sin udd mot medlemsmassorna istället för mot kapitalisterna, lär
vara en större fara för massavhopp från fackföreningarna än
högerregeringens höjning av a-kasseavgiften.

Ett
antiklimax var också att IF Metalls Stefan Lövdén reserverade sig mot
kvinnopotten. Så var LO:s enighet bruten. Lövdén påstår att
samordningens konstruktion av kvinnopotterna kan innebära att hans
lågavlönade kvinnliga medlemmar i exempelvis tvätterier skulle kunna få
lägre lönelyft än kamrater i förbund med hög andel kvinnliga medlemmar.

Men
varför reserverar sig i så fall inte Stefan Lövdén och IF Metall
istället mot det skamligt låga kravet på 3,9 procent eller 825 kronor
per månad? Lövdén vet mycket väl att inte ens en fördubbling av LO:s
krav skulle återge industriarbetarna den vinstandel som de hade bara
för åtta år sedan.

IF Metalls egen förbundstidning Dagens
Arbete har räknat ut att sedan 1998 har de 25 största storföretagen
ökat sin vinst med 120.000 kronor per anställd och år. Det motsvarar
10.000 kronor i månaden, vilket skulle vara ett betydlig mer rimligt
lönekrav. Sett från medlemmarnas horisont.

Om kraven ställs på
den nivån så kan vi lova att LO:s medlemmar kommer att  vara
mycket motiverade att ta till strejkvapnet i avtalskampen. Inte heller
torde förbunden riskera att förlora medlemmar om högerregeringen lyckas
driva igenom höjda a-kasseavgifter.

7 november 2006
Proletären 45, 2006