Saab, staten och samhällsnyttan

När Koenigsegg Group i juni presenterades som köpare av Saab var vi omedelbart avvisande. Det var inte seriöst att ett garageföretag från Ängelholm skulle ha vare sig möjlighet eller intresse av att klara Saab genom krisen. Att Koenigsegg dessutom var en lätt genom-skådad fasad för ett gäng ökända rövarkapitalister gjorde inte saken bättre. Det stank plundring om Koenigseggs intresse för Saab.

Nu är rövarna ute ur leken. I senkommen insikt om att Saab inte var värt risken. Varvid statsminister Reinfeldt talar upprört om ansvarslöshet. Enligt Reinfeldt har Koenigsegg sinkat en räddning av Saab med sex månader. 

Det är ett makalöst uttalande. Eftersom det är regeringen som konsekvent agerat ansvarslöst gentemot Saab och framförallt mot de anställda på Saab, genom att vägra ingripa och genom att ge välsignelse åt rövarna i Koenigsegg Group som seriösa köpare, en ansvarslöshet som nu fört ner Saab i krisens allra svartaste hål.

När detta skrivs har solen ännu inte gått upp i Detroit, där General Motors styrelse idag skall avgöra Saabs framtid. Saabs vd Jan-Åke Jonsson lyckades igår armbåga sig fram till GM:s motvillige styrelseordförande Fritz Henderson, med statssekreterare Jöran Hägglund i lika motvilligt sällskap. Efter mötet är Jonsson som vanligt hoppfull, men det handlar mer om självsuggestion än om realitet. För givet är att GM vill göra sig av med Saab så fort det bara går och lika givet är att det saknas köpare villiga att driva företaget vidare.

Det sägs att kinesiska Beijing Automotive, som på slutet fanns med i utkanten av Koenigsegg Group, anmält fortsatt intresse. Vilket säkert är sant. Beijing Automotive är intresserat av att komma över varumärket Saab och Saabs produktionsteknologi. Men alls inte för att rädda Saab, utan för att snabbt kunna komma igång med produktion av statusbilar i Kina.

Säkert kan GM tänka sig att sälja till Beijing Automotive, om priset är det rätta – annars hade man  kastat ut de kinesiska tekniker som ännu smyger omkring på fabriken i Trollhättan. Men en sådan försäljning räddar inga jobb i Sverige.

Det sägs också att amerikanska investmentbanken Merbanco anmält intresse. Men inte heller det intresset lär vara seriöst. Med tanke på att Merbanco fanns med som presumtiv köpare redan i våras, men då ratat av GM till förmån för rövarna i Koenigsegg Group AB.

Vad dagens möte i Detroit kommer fram till återstår att se. Det är möjligt att GM:s styrelse skjuter upp ett slutgiltigt beslut i några månader till. I hopp om att åtminstone få ut något för Saab och för att minimera de kostnader som en direkt nedläggning innebär.

Men oavsett om beslutet landar i försäljning eller nedläggning, när det väl kommer, så är det uppenbart att Saab i Trollhättan står utom kapitalistisk räddning. Varumärket kan eventuellt leva vidare. Men skall jobben räddas krävs en statsintervention.

Regeringen värjer sig mot varje sådan tanke, anförd av den alltmer hysteriska liberalen Maud Olofsson. Regeringen ödslar gärna skattepengar på hypnotiserande jobbcoacher, som skall tubba alltfler arbetslösa att söka allt färre lediga jobb, men Maud Olofsson är inte beredd att satsa så mycket som en krona på att rädda jobb som finns, som på Saab. Om marknaden inte har plats för Saabarbetarna, så får de vackert ställa sig i arbetslöshetskön. Där Maud Olofsson & Co sticker till dem en jobbcoach och glatt önskar dem lycka till i det nya värvet som arbetssökande. Tala om ansvarslöshet!

Det sorgliga i situationen är att vare sig den politiska oppositionen eller facket presenterar några alternativ till Olofssons cyniska liberalism. Sossarnas näringspolitiske talesman Tomas Eneroth spelar visserligen djupt upprörd över regeringens passvitet. Men upprördheten landar i ett hånflin när Eneroths arga kritik mynnar ut i att regeringen borde ha sänt statsminister Reinfeldt att tala med GM:s direktörer, inte en underhuggare till statssekreterare. Som om det hade gjort någon skillnad.

IF Metalls Stefan Löfven är inne på samma spår.

”Landets statsminister måste ta en direktkontakt med GM:s ordförande. För att visa att regeringen tror på fordonsindustrins framtid”, säger Löfven till Dagens Arbete.

Det är så att man baxnar. Hjälper det Saab att Reinfeldt med större auktoritet än statsekreterare Hägglund slår fast att regeringen inte är beredd att offra så mycket som en krona för att rädda bilindustrin?

LO:s chefsekonom Lena Westerlund är något mer konkret i sin kritik. Hon anser att regeringen borde ha infört en skrotningspremie, som i Tyskland. Det är möjligt att en sådan premie hade dämpat fallet i nybilsförsäljningen något. Men till klen tröst för Saab, som före krisen svarade för bara 8 procent av nybilsförsäljningen i Sverige och idag för mindre än 4 procent.

Vår uppfattning är känd: Vi anser att staten bör ta över Saab utan ersättning till GM, ett krav som också gäller Volvo Cars och övriga delar av den krisdrabbade fordonsindustrin. Vi reser detta krav för jobbens skull och för att Sverige skall kunna behålla den produktionskapacitet och det teknologiska kunnande som bilindustrin innehåller.

Men självklart inbillar vi oss inte att staten är skickad att driva   kapitalistiska bilföretag på en global bilmarknad präglad av gigantisk överproduktion, även om det är svårt att tänka sig sämre ägare än GM och Ford.

Därför menar vi att ett statlig övertagande av Saab och Volvo inte kan stanna vid ett ägarbyte, utan det måste inkludera en radikal förändring av produktionsinriktningen. Med målet att utveckla och producera de klimatneutrala bilar och transportsystem som klimatkrisen ropar efter.

Att överlämna en sådan radikal förändring till den kapitalistiska  bilindustrin är att utmana ödet. Eftersom den är uppbyggd kring fossila bränslen och har profitintressen i att behålla den nuvarande teknologin så länge det bara går. Visst kan också kapitalistiska bilföretag utveckla miljöbilar, vilket de också gjort och gör. Men de
är och kommer för lång framtid att vara en tillbakahållande kraft. Vilket kräver statlig intervention i en för mänskligheten helt nödvändig och avgörande förändringsprocess.  

Denna tanke – att staten på ett planmässigt sätt måste ta ansvar för en klimatanpassning av fordonsproduktionen – ryms inte i Maud Olofssons liberala hjärna, så förkrympt av blind tro på marknadens förträfflighet. Dessvärre ryms den inte heller i socialdemokratins föreställningsvärd, som inte längre ser ett alternativ bortom kapitalismens marknadsrelationer.  

Men tanken måste väckas och drivas. För att rädda jobben och kunnandet i Sveriges viktigaste industrigren. Men också för att målmedvetet använda denna industrigren till att driva igenom den klimatanpassning som alla talar om, men som kapitalismen inte tar ansvar för.

Vi är väl medvetna om att man inte snyter klimatneutrala bilar ur näsan. Det kommer att ta tid innan sådana kan produceras i samma omfattning som dagens bilar. Men jobben på Saab kan räddas i alla fall. För i grunden är Saabs fabrik i Trollhättan en anläggning för massproduktion, inte nödvändigtvis bunden till produktion av bilar.

Varför inte ge statliga Vattenfall direktiv att investera i såväl anläggning som produktion av vindkraftverk, istället för att som idag slösa hundratals miljarder på köpa av kolkraftverk i Tyskland – en produktion som utan vidare skulle kunna förläggas till Trollhättan.

En utopi, invänder någon och låt gå för det. I vår liberalt förkrympta tid behövs drömmar om en framtid bortom kapitalismen. Men håll med om att det inte är möjligheter som saknas. Bara viljan att genomföra det möjliga.
Förstatliga Saab!

1 december 2009
Proletären nr 49