Sagan om Nordsverige och kärnvapnen

Nordkorea. Bara omnämnandet av detta land i Proletärens spalter räcker för att dra till sig intresset från borgerlig media. Och det faktum att Proletären inte låter som övrig media räcker som bevis för att påstå att vi ”hyllar” Nordkorea i allmänhet och dess kärnvapen och ärvda makt i synnerhet.

Visst är det komiskt. Dessa anklagelser kommer från samma borgerliga medier som försvarar Sveriges närmande till Nato och hur värdlandsavtalet sätter handfängsel på Sveriges självständighet och möjligheter att säga nej till kärnvapen.

Samma borgerliga medier som den gångna veckan har översvämmats av nyheter om prinsfödseln i Stockholm, där den havande kvinnan, samtidigt som förlossningsvården läggs ner runt om i landet, fick gräddfil in till BB av den enkla anledningen att barnet råkar vara släkt med statschefen.

Nu invänder säkert någon att den svenska ärvda kungamakten endast är symbolisk och saknar reell makt. Detta gäller även Kim den tredje i Nordkorea. Det politiska systemet i Nordkorea är betydligt mer komplext än vad både Kimkultens försvarare och belackare tycks tro.

Borgerlig medias upprördhet över kärnvapen och ärvd makt är selektiv, gäller uppenbarligen bara på andra sidan jordklotet och inte här. Proletärens motstånd mot både kärnvapen och ärvd makt är konsekvent, men vårt motstånd gäller först och främst här i vårt eget land då det som bekant gäller att sopa framför den egna dörren först.

Kärnvapennedrustning – helst ett totalförbud – måste vara generellt, måste gälla alla och börja med de stormakter som sitter på den absoluta merparten av världens kärnvapenarsenal. Av just denna anledning innebär vårt konsekventa kärnvapenmotstånd samtidigt att vi kan ha förståelse för varför Nordkorea anser det nödvändigt att skaffa sig kärnvapen i rent avskräckningssyfte.

Låt oss försöka förklara varför genom en liten saga om landet Nordsverige. Det var en gång på 1800-talet. Stormakterna Storbritannien, Ryssland och Tyskland strider om vem som ska kontrollera Sverige, som vi för liknelsens skull låter omfatta hela den skandinaviska halvön (vi ber om ursäkt för detta till våra norska läsare).

Efter ett flertal regionala krig utgår Tyskland som segrare. I början av 1900-talet inleds en brutal ockupation av den svenska halvön. Ockupationen varar till 1945 när Sverige åter står i centrum för internationella kraftmätningar. Sverige delas vid Sundsvall. I Stockholm tillsätts en regim bestående av höga militärer som tidigare tjänstgjort hos den tyska ockupationsmakten. De krafter som stått i ledningen mot ockupationen förpassas till Nordsverige.

När det visar sig att den vänster som stått i spetsen för befrielsekampen ser ut att vinna de allmänna valen beslutar sig Den Nya Ockupationsmakten i Sydsverige att befästa landets delning vid 62:a breddgraden.

Ett krig bryter ut för att förena Sverige. Den Nya Ockupationsmakten – vars huvudstad ligger 1000 mil från Nordsverige – bombar allt norr om Sundsvall till aska. Umeå, Sundsvall, Östersund, Luleå och alla andra städer jämnas med marken. En femtedel av befolkningen dödas.

Trots den massiva förödelsen lyckas Den Nya Ockupationsmakten inte knäcka Nordsverige. Kriget avstannar vid 62:a breddgraden, men något fredsavtal skrivs aldrig under. Den Nya Ockupationsmakten placerar både kärnvapen och tiotusentals soldater i Sydsverige. Regelbundet hålls krigsövningar som iscensätter en ockupation av Nordsverige.

De kommande årtiondena lyckas Nordsverige bygga upp en relativt stark ekonomi, trots krigshotet. Ur krigets aska byggs ett samhälle som garanterar nordsvenskarna arbete, bostad, sjukvård, skola och nationell självständighet. Det beror bland annat på våra
relationer med den Amerikanska Unionen, som är en viktig handelspartner och vars kärnvapen ger skydd mot Den Nya Ockupationsmakten.

Men på 1990-talet faller den Amerikanska Unionen samman. Kvar står Den Nya Ockupationsmakten, som fortfarande har greppet över Sydsverige, som den enda globala stormakten i världen. Att Den Nya Ockupationsmakten även är i allians med den gamla ockupationsmakten Tyskland gör givetvis inte saken bättre.

Nordsverige utsätts för nästan total blockad. Nordsverige försöker få till förhandlingar om ett fredsavtal med Den Nya Ockupationsmakten, 40 år efter det stora kriget, och om en fredlig återförening av Sverige. Men den utsträckta handen bemöts med planer på krig.

Nordsverige sätts upp på en lista över skurkstater, där vi tvingas samsas med länder som vi varken politiskt eller ekonomiskt har något gemensamt med. Den gemensamma nämnaren är att Den Nya Ockupationsmakten öppet säger att man ska invadera dessa länder. Land efter land invaderas och turordningen bygger på att de länder som har minst möjlighet att försvara sig är de första som blir anfallna.

De länder som visar svaghet och öppnar sig för utländska inspektörer bestraffas med krig när det visar sig att de saknar tillräcklig försvarsförmåga. Är det något Nordsverige vet så är det att Den Nya Ockupationsmakten aldrig har vågat starta krig mot ett land som har kärnvapen.

Eftersom det aldrig har slutits något fredsavtal är såren fortfarande öppna efter det brutala kriget på 1950-talet då Sverige jämnades med marken från Sundsvall och uppåt. Först ett fredsavtal kan påbörja läkandet. De flesta i Nordsverige stödjer därför att det satsas enorma summor på utvecklandet av kärnvapen trots de ekonomiska problem som Amerikanska Unionens sammanbrott innebar.

2017 har Nordsverige äntligen lyckats utveckla kärnvapenförsvaret. Samtidigt har Den Nya Ockupationsmakten valt en president som framstår som fullkomligt oberäknelig och vars krigsretorik går hand i hand med återkommande stora militärövningar runt Nordsveriges gränser.

Nordsverige – som äntligen börjat få fart på ekonomin efter de tuffa åren i och med Amerikanska Unionen fall – gör nu allt för att avskräcka den nya presidenten. Genom att demonstrera de nordsvenska kärnvapnen ska Den Nya Ockupationsmakten förstå att det inte finns någon militär lösning på konflikten på den svenska halvön, lösningen måste bygga på förhandlingar mellan jämbördiga parter och syfta till avspänning, fredlig återförening av Sverige och att Den Nya Ockupationsmakten flyttar hem sin militär, hem är som sagt 1000 mil bort.

Huruvida sagan om Nordsverige slutar lyckligt eller i total katastrof vet inte ens dess författare, men sensmoralen – som skrivs av verkligheten och inte av sagans författare – är att den som vill bli jämbördig med en stormakt dessvärre måste tala krigets språk för att bli förstådd.

Vi lämnar sagans värld och återgår till verkligheten. Det faktum att allt fler experter och kommentatorer har börjat inse att det inte finns någon militär lösning på konflikten på den koreanska halvön visar att Nordkoreas kärnvapnen dessvärre är nödvändiga. Bollen ligger hos USA att efter 70-års närvaro på den koreanska halvön äntligen dra sig tillbaka.

Detta betyder inte att kärnvapen är önskvärda – kärnvapen utgör ett av de största hoten mot mänskligheten och kan aldrig vara önskvärda. Därför måste Sverige stå upp för FN-kravet på ett totalförbud mot kärnvapen och inte böja sig för USA och Nato.