(S)åpoperans första offer

Bara två veckor kvar till den socialdemokratiska extrakongressen och det hela liknar mest en illa regisserad såpopera. I snart ett halvår har valberedning och partidistrikt stött och blött frågan om vem som skall efterträda Mona Sahlin och resultat kan skådas i kvartetten Sven-Erik Österberg, Thomas Östros, Mikael Damberg och Leif Pagrotsky. Med Tomas Eneroth och Håkan Juholt som outsiders.

Inte ens den mest förhärdade sosse kan få ståpäls över en så grådaskig och andefattig samling gubbar.

Inför kongressen talas det om hårda fraktionsstrider mellan höger och vänster. Men bara i personfrågor. Politiken lyser med sin frånvaro enligt det mondäna konceptet att det är den nye partiledaren som själv väljer kurs och team. Partiet, det är jag. Inte undra på då att urvalet efterträdarkandidater är så ynkligt. I partiledarens skugga är övriga företrädare bara svassande hovnarrar.

Nu randas sanningens minut och det första offret blev partisekreteraren Ibrahim Baylan, som får gå för att bereda plats för det kompromissförslag som är på gång. Är det måhända Veronica Palm som skall ersätta och i så fall Östros eller Damberg som skall föreslås som ordförande? Eller har valberedningen något ess i rockärmen som möjliggör en annan lösning?

Vi vare sig vet eller bryr oss över hövan. Det är politiken som avgör, inte personen, och oavsett vem som blir vald lär inte politiken läggas om till det bättre.
Det finns ingen vänsterpotential inom socialdemokratin.