SD är inte glesbygdens vänner

Ledare

Om det luktar, smakar och ser ut som en finansvalp så är det förmodligen en finansvalp. Redan första gången Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt dök upp i tv-rutan var domen fastslagen. Det kom inte som någon överraskning när en bakgrundskoll visade att Sjöstedt tjänstgjort hos det stureplanska finanskapitalet och stöpts till nyliberal nationalekonom vid Stockholms universitet.

Det påstås ibland lite slött att Svenskt Näringslivs uppvaktande av SD är en ny bekantskap och därmed frammanas bilden av SD-ledningen som kusinen från landet som nu kommit in i maktens korridorer. Men då glömmer man att många i SD-ledningen kommer från de finaste universiteten, från Östermalm och från finansbranschen.

När Oscar Sjöstedt säger att ett vinstförbud i välfärden är det dummaste man kan göra, så är det inte resultatet av Svenskt Näringslivs hjärntvätt. Den som talar är finansvalpen som anser att allt bör mätas med marknadens räknesticka. Det handlar om en ärlig överklassares upprördhet över att någon har mage att ifrågasätta kapitalisternas profiter.

Samma överklasspolitik ligger till grund för det budgetförslag som Sverigedemokraterna presenterade härom veckan, men som nästa spårlöst gick journalistkåren förbi. Visserligen innehåller budgeten taktiska eftergifter jämfört med den rabiat antifackliga och arbetarfientliga politik som SD:s tidigare arbetsmarknadspolitik stod för. SD-ledningen är inte dummare än att de inser att de måste gardera sig och minska träffytorna om de ska kunna fortsätta vinna opinionsstöd inom arbetarklassen.

Trots de taktiska eftergifterna bär budgetförslaget en tydlig klasstämpel. SD vill till exempel försämra anställningstryggheten genom kraftiga ingrepp i Lagen om anställningsskydd. Partiet är för både frihandelsavtalet TTIP och EU:s inre marknad som stärker företagens diktatoriska makt och underlättar för kapitalisterna att spela ut olika arbetargrupper mot varandra.

Hela budgetförslaget är en enda hyllning till exportindustrins storföretag. Att det stora svenska exportberoende är djupt problematiskt, att storföretagens investeringar ligger på historiskt låga nivåer trots enorma vinster eller att storföretagen i sin profitjakt lägger ner industrier och arbetsplatser i Sverige vilket leder till både mass-arbetslöshet och avfolkning. Inget av detta finns i nyliberalen Oscar Sjöstedts och SD-ledningen naiva hyllning till kapitalismen.

Hyllningen till storföretagen är knappast förvånande och skiljer inte SD från regeringspartierna eller borgaralliansen. Mer förvånande, i varje fall för de som har gått på myten om SD som ett parti för glesbygdens folk, är att SD i sitt budgetförslag förespråkar en omfattande fördelning av pengar från fattiga glesbygdskommuner till rika storstadskommuner.

För det första är Oscar Sjöstedt & Co varma anhängare av den skattesubventionerade hemhjälpen åt överklassen. I SD:s Sverige ska den klassorättvisa omfördelningen fortsätta från Dals-Ed, Sorsele, Strömsund och Vilhelmina – några av de kommuner där minst andel använder sig av skattesubventionerad hemhjälp – till Sjöstedts vänner i Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka och Vaxholm som ligger i topp. Ju rikare kommuner desto fler som gör avdrag.

Men SD går betydligt längre än så i att förstärka orättvisorna mellan glesbygd och storstadsregionerna. Enligt budgetförslaget vill de nämligen halvera det kommunala skatteutjämningssystemet jämfört med regeringens förslag. Det kommunala skatteutjämningssystemet är ett system för att råda bot på de värsta obalanserna mellan rika och fattiga kommuner. Det handlar om kommuner som Jokkmokk och Kramfors och hundratals andra kommuner som tappar befolkning, när de unga vuxna efter gymnasiet flyttar till storstadsregioner, inte minst Storstockholm.

Under tiden barnen växer upp står kommuner ute i landet för förskola, grundskola och gymnasium. Men när den färdigutbildade eleven sedan drar till Oscar Sjöstedts Stockholm där jobben finns och börjar tjäna pengar och betala skatt är det varken Jokkmokk eller Kramfors som får del av dessa skattepengar.

Istället kan Oscar Sjöstedts Stockholm plocka russinen ur kakan, medan kommuner ute i landet står där med en sned befolkningsstruktur med relativt många äldre och få yrkesverksamma.

Det kommunala skatteutjämningssystemet har länge stått på Stockholmsmoderaternas och Stockholms handelskammares most wanted-lista. Huvudstadens överklass ser gärna att glesbygden förser dem med utbildad och anställningsbar arbetskraft, men vill inte för något i världen att deras egna kraftigt sänkta skatter skall fördelas ut i landet. I Oscar Sjöstedt & Co har eliten i huvudstaden mött sina förtrogna och med SD:s budgetförslag är halva målet uppnått.

Att en halvering av det kommunala skatteutjämningssystemet skulle få förödande konsekvenser för välfärd, kollektivtrafik och övrig samhällsservice utanför de expansiva storstadsregionerna är inget som bekymrar Oscar Sjöstedt, sådana problem finns inte med på studieplanen för huvudstadens studenter i nationalekonomi och är säkerligen inte samtalsämnet inom finanskretsarna runt Stureplan.

Finansvalpen Oscar Sjöstedt & Co brukar kalla sig Sverigevänner, med budgetförslaget är det tydligt vilka i Sverige som är SD:s vänner.

2015-10-07
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.