Hoppa till huvudinnehåll
Av

Segregation kan inte sminkas bort

Problemen är alldeles för stora för att tro att de kan lösas med mer smink. Kortsiktigt projekttänkande måste ersättas av långsiktigt samhällsbyggande.


Förra veckan publicerade Aftonbladet ett längre reportage om maffiafamiljen Ali Khans välde med centrum i nordöstra Göteborgs Angered. En skrämmande inblick i hur illa det är ställt i kapitalismens Sverige år 2017.

För den som lever och verkar i Angered är det ingen nyhet. Det är sedan länge en del av vardagen. Situationen har skapats av årtionden av höger- och segregationspolitik.

Klanstrukturer med rötterna i ursprungsländer i Mellanöstern och Afrika – eller för den delen södra Italien – växer när samhället drar sig undan. När samhället inte kan garantera rättssäkerhet, försörjning, bostäder och mycket annat går man tillbaka till de traditionella systemen, till familjen och klanen.

Genom segregationen blir klanerna en maktfaktor som i sig motarbetar integration. Klaner och kriminella nätverk är två olika fenomen som tillåts växa när samhället drar sig undan och när de samverkar som i fallet Ali Khan blir det en mäktig kraft.

De som försökt varna för utvecklingen har ignorerats eller anklagats för att stigmatisera och svartmåla. Konsulter i positivt tänkande har gjort sig förmögenheter på att hålla utbildningar för tjänstemän och politiker. När nyliberalismens klassorättvisor står bortom diskussion hamnar fokus på ordval och inställning, allt medan skuggsamhället växer.

Redan överfulla bostadsområden fylls på av nyanlända när överklasskommunerna vägrar ta emot flyktingar. Anställningskontrakt för att kunna få uppehållstillstånd och behovet av boende i bostadsbristens Sverige har blivit big business. Människors otrygghet är en lysande affär för både Svenskt Näringsliv och entreprenörerna på andra sidan lagen.

Av de som får avslag på sin asylansökan kommer en stor del att gå under jorden för att kunna stanna i Sverige. Ett liv i skuggsamhället är trots allt att föredra framför krig och elände i hemlandet. Maffian arbetar för fullt på att rekrytera fotfolk bland gömda flyktingar som desperat letar försörjningsmöjligheter i skuggsamhället.

Trots att ansvariga politiker vet hur illa det är ställt görs ingenting för att gå till botten med problemen. I god tid före valen genomförs som regel några kortsiktiga insatser för att sminka över de värsta symptomen. Pengarna går till tidsbegränsade projekt – valfläsk inom budgetreglernas ramar – och slussas ofta till den del av föreningslivet som befäster segregation och splittring. Kommunala bidrag till patriarkalt styrda föreningar köper röstunderlag i kommande val.

Fritidsgårdar och idrottsverksamheter som vill motverka segregationen och fostra självständigt tänkande och demokratiska medborgare ger inga gruppröster i val och är därför mindre intressanta för de partier som vill sitta kvar vid maktens grytor.

För den maffia som bygger sin makt på segregation och klanvälde är de fritidsledare, lärare och föreningsaktivister som arbetar för att bryta segregationen ett direkt hot. Den som vågar trotsa klanen gör det med livet som insats.

Problemen är inte nya, men de förvärras stadigt. Kriminaliteten kryper nedåt i åldrarna. Redan barn och unga tonåringar har sjunkit så djupt att skola, fritidsledare och myndigheter står maktlösa.

Skolor förfaller och det fria skolvalet förvärrar situationen när många föräldrar eller eleverna själva söker sig bort från de förfallna skolorna. Lägg därtill hotet mot de föräldrar, lärare, socialsekreterare eller andra ur vuxenvärlden som försöker ta sitt ansvar och ingripa för att rädda barnen från en kriminell tillvaro.

Maktlösheten och rädslan inför maffian förstärks av att polisen tar hjälp av klanledare för att få bort knarkförsäljning från skolorna, medla i släktfejder eller avstyra inbrottsvågor. Mer tydlig kan inte den kontraproduktiva sminkpolitiken bli, att försöka sminka över det värsta för att samtidigt befästa de grundläggande problemen.

Med mindre än ett år kvar till valet börjar de ansvariga politikerna få upp ögonen för de problem som deras egen politik har skapat. Från de styrande partiernas vänsterflank pratas om mer resurser och från dess högerflank ropas om fler poliser. Det behövs både ekonomisk omfördelning och krafttag mot kriminaliteten, men det krävs betydligt mer än så.

Problemen är alldeles för stora för att tro att de kan lösas med mer smink. Kortsiktigt projekttänkande måste ersättas av långsiktigt samhällsbyggande. Människornas och samhällets behov måste styra, istället för marknadens lagar. Planmässighet och integration för att fostra självständigt tänkande och demokratiska medborgare måste ersätta dagens ansvarslösa segregationspolitik.

Svaren på frågan om vad som bör göras måste komma från arbetare och vanligt folk. De gangsters som styr i både det etablerade samhället och i skuggsamhället kommer aldrig att lösa problemen, de tjänar på problemen.