Semester – en halvöppen port mot socialism

Semestern står för dörren. Många har bara ledighet i skallen. Att för några veckor få lämna löneslaveriets trånga tillvaro. Slippa chefernas övervakning och istället umgås i jämlika relationer med nära och kära. Befrias från skiftets minutiösa inrutning och få rå om sin egen tid. Ersätta det löpande bandets kropps- och hjärndödande monotoni med friheten att styra över sina egna tankar och sin egen kropp.

Dessvärre är semestertider inte bara glädje. Nästan var tredje arbetare har varken råd att åka på semester eller tillgång till fritidshus eller husvagn. En ökning med nästan 20 procent sedan krisen slog till.

För att inte tala om den växande grupp arbetare som förvägras semesterns sötma på sommaren på grund av timanställningar, vikariat eller någon annan form av otrygghet som politiker och näringsliv i skön förening har hittat på. Visserligen har även denna grupp arbetare den lagliga rätten till en sammanhållen ledighet. Men som så ofta med arbetarklassens rättigheter förvandlas dessa till noll och intet när de ska översättas till möjligheter under kapitalismen.

Men i maktens Almedalsbubbla pratas det mycket om arbete. Den stora frågan som bubblans invånare diskuterar är hur vi ska skapa arbete åt folk i vårt högproduktiva Sverige, där vi är så produktiva att vi som samhälle inte längre har behov av allas arbete
åtta timmar per dag.

Bubblans invånare gnuggar sina inte alltid så välfungerande geniknölar över frågan om hur våra skattepengar ska kunna användas för att subventionera våra egna löner så att någon barmhärtig kapitalist trots allt ska vara beredd att köpa vår arbetskraft? Eller hur vår trygghet ska offras ännu mer för att göra oss flexibla och anställningsbara och därmed attraktiva på den marknad där vi ska bjuda ut vår arbetskraft till försäljning. Morötter åt kapitalet eller piska åt arbetarna eller varför inte lite av varje, det är en bedrövlig nivå på den politiska debatten i Sverige.

Men det är kanske inte så konstigt att bubblans invånare gärna pratar arbete mitt i semestertider. De lyder ju inte själva under arbetslinjens piska. Som före detta kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som avskaffade det statliga konstnärsstödet med motiveringen ”om det inte finns någon efterfrågan är det ju bättre att ta något annat jobb”. Själv får hon varje månad 61000 kronor i statsrådspension. Hon försvarar sin arbetsfria inkomst med att ingen har erbjudit henne något jobb. På Östermalm kommer tydligen de stekta sparvarna flygandes.

Eller före detta jordbruksminister Eskil Erlandsson som kan kvittera ut över 22000 kronor i statsrådspension trots att han har en lön från andra uppdrag på över 70­.000 kronor. Men eftersom stackars Eskil inte skulle behöva gå ner allt för mycket i lön när han förlorade sin plats i regeringen ska våra skattepengar dämpa fallet. Knappast en förmån som gäller för den sparkade Saabarbetaren som tvingas ta ett lägre betalt jobb som personlig assistent.

Bubblans invånare lever i sin egen värld oskadade av den politik som de på uppdrag av storföretagens näringsliv låter drabba vanligt folk. Och samtidigt oförmögna att ta upp de verkliga problem samhället står inför. Det är inte arbetet som är problemet, det är ägandet.

Detta faktum börjar gå upp för en del tunga personer på andra sidan Atlanten. Här är tongångarna helt andra. I vanliga fall brukar Sverige med en kameleonts anpassningsförmåga anamma det senaste från det stora landet i väst, men dessa nya tongångar
tystas effektivt ner av den svenska media som ägs och kontrolleras av ett kapital som har allt att förlora på en vridning av debatten.

På Washingtons Posts blogg (30/3) skrev Larry Summers, före detta finansminister och chefsekonom vid Världsbanken, om att storföretagens rekordvinster är ett samhällsproblem.

Samma tema återkommer i New York Times (18/4) där nationalekonomen Paul Krugman beskriver vår samtid som rövarbaronernas andra storhetstid. Ett fåtal gigantiska storföretag driver samhället som de vill, med rekordvinster i ena ändan och en allt mer pressad arbetarklass i den andra. Krugman varnar för att monopolkapitalismen håller på att döda USA:s ekonomi.

Nationalekonomen Joseph Stiglitz, tidigare chefs-ekonom och ordförande för Världsbanken, ansluter sig till kritikerna. I en artikel 13 maj på debattsidan Project Syndicate kallar Stiglitz vår tid för monopolens nya era. Han menar att den fria konkurrensen är död, istället domineras samhället och världen av oligopolens konkurrens, där ett fåtal storföretag sätter dagordningen.

Enligt Stiglitz får monopolkapitalismen så avgörande påverkan på samhälle och ekonomi att den som fortfarande tar sin utgångspunkt i att vi lever i en marknadsekonomi byggd på fri konkurrens inte kan förstå de problem vi står inför och än mindre finna lösningar på problemen.

Det är ord och inga visor från en trio herrar som bör veta vad de pratar om. De är personligt ansvariga för att som förvaltare på höga poster ha skapat rövarbaronernas nya storhetstid. En värld där varje vrå av samhället och varje mänsklig handling ska öppnas upp för rövarbaronernas möjligheter att göra vinst. Där varje sekund och rörelse i vårt arbete ska kontrolleras och styras utifrån deras profitintresse.

För att lyckas driver storföretagen småföretag framför sig i sitt krig mot löner och trygghet för att ge den arbetarfientliga politiken ett något mer mänskligt ansikte, men där småföretagen egentligen själva sitter i klorna på rövarbaronerna genom skuldsättning till storbanker eller i egenskap av underleverantörer. Som Stiglitz skriver kan vi inte förstå problemen om vi utgår från småföretagens synsätt.

Istället för att diskutera hur vi ska skapa arbete måste diskussionen handla om hur vi ska befria arbetet. Givetvis ska vi kämpa för full sysselsättning, men då är sex timmars arbetsdag betydligt mer effektivt än skattesubventionerade löner och otrygga anställningar.

Men kampen för arbete åt alla får aldrig dölja motståndet mot lönearbetet som sådant. En klassmedveten arbetarrörelse kämpar inte för rätten att sälja sin arbetskraft, den kämpar för arbetares möjlighet till drägliga liv under kapitalismen för att klassen ska bli stark nog att utmana rövarbaronerna och avskaffa kapitalismen och lönearbetet. Utan det senare binder vi ris åt egen rygg och gör framtiden till ett evigt springande i lönearbetets själsdödande ekorrhjul.

Semesterns ledighet är den halvöppna porten till socialismen. Självklart inte ett samhälle där ingen arbetar. Inget samhälle är möjligt utan arbetarklassens och vanligt folks dagliga arbetsinsatser, en styrkeposition som arbetarklassen aldrig får glömma och just därför en styrka som överheten gör allt för att ta ifrån oss.

Men däremot den halvöppna porten till ett samhälle där vi organiserar det nödvändiga arbetet för att befria samhälle och individer. Där vi slipper chefers övervakning och ägarnas kontroll över våra kroppar, hjärnor och vår tid därför att vi själva äger och styr över samhället och arbetet.

Så njut av semestern den som har möjlighet och utnyttja den till att stärkas i den socialistiska övertygelsen och ladda batterierna för att ta den kamp mot rövarbaronerna som är helt nödvändig.