Skog(s)tokigt

Det talas mycket om åsiktskorridoren i dagens politiska klimat. Vad som får sägas och inte sägas. Allt som oftast är det resursstarka politiker eller ledarskribenter som har all möjlighet att breda ut sig som konstigt nog hävdar att de är tystade. Faktum är att åsikter som att asylmottagandet ska minska, att flyktingar ska arbeta till slavlöner för att få uppehållstillstånd och att sjukskrivna egentligen är lata jävlar som inte vill arbeta inte längre trängs ihop i mörka korridorer utan kan florera fritt i stora seminarietält som också direktsänds i SVT.

Men det finns en verklig åsiktskorridor i det liberala Sverige, nämligen för den som har mage att ifrågasätta den privata äganderätten. Det fick regeringens utredare av den rättsliga översynen av Skogsvårdslagen Charlotte Ribendahl bittert erfara efter att hon uttryckt sig såhär under ett seminarium i Almedalen: ”Man kan fundera på, och nu är jag mycket provokativ, ... om man ska tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse ur miljösynpunkt?”

Ribendahl själv hävdade att hon bara ”filosoferade” och inte alls vill förstatliga all skogsmark. Men det spelar ingen roll. Att överhuvudtaget tänka tanken om skogen verkligen ska ägas av privata företag, om än bara filosofiskt, är oacceptabelt i dagens nyliberala Sverige. Skogsbolagens rätt till ägande och profiter får inte filosoferas över, punkt slut.

Det är att svära i den nyliberala kyrkan och genast blåste skogsindustrin till strid. I den välbekanta kapitalistiska taktiken fick småägarna agera murbräcka och LRF:s ordförande Helena Jonsson krävde att Ribendahl omedelbart skulle sparkas från sitt uppdrag, och den socialdemokratiska uppdragsgivaren tvekade inte att gå skogsägarna till mötes. ”Förtroendet har brustit”, förklarade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och kunde lugna skogskapitalisterna med att Riberdahl fick lämna ifrån sig utredningsuppdraget. Det räcker alltså med ett mycket försiktigt ifrågasättande om huruvida Sveriges skogar ska ägas av privata storbolag för att en socialdemokratisk minister ska sparka sin utredare på stört.

Det går snabbt utför för socialdemokratin på det nyliberala sluttande planet. Minns att det bara var femton år sedan socialdemokraterna strök sin portalparagraf från partiprogrammet: ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer.” Som praktisk politik hade denna tanke för länge sedan övergetts, och istället för frågan om ägande lyfts bestämmanderätten fram. Ändock pratas det om en samhällelig kontroll över alla företag.

Det går kanske att påstå att det socialdemokratiska programmet likt Ribendahl filosoferade om ägande och makt. Idag går inte sådant för sig inom socialdemokratin, ens för en statlig utredare på ett sommarseminarium.

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht går helt i skogsindustrins ledband när han gör sig av med Ribendahl, och vägrar lyssna på viktiga miljöröster som ger Ribendahl sitt stöd. Bland annat Skydda skogen och Fältbiologerna framhåller att skogsindustrin bland annat verkar aktivt för att minska transparensen i skogsbruket genom att kritisera att Skogstyrelsen redogör för offentliga handlingar (Aftonbladet 14 juli).

Sanningen är att skogsindustrin agerar alltmer aggressivt för att få bort de sista resterna av miljöskydd och reglering av skogsbruket, och Ribendahl är inte den enda tjänstemannen med någon form av civilkurage de avverkat. 2008 fick Skogsstyrelsens dåvarande generaldirektör, Göran Enander, sparken från sitt jobb av den centerpartiske jordbruksministern Eskil Erlandsson. Anledningen var att han tagit de uppsatta miljömålen för skogsavverkning på allvar, och var en nagel i ögat på skogsbolagen som vill öka exploateringen av skogen. Timmeruttaget har sedan 1990-talets nyliberala systemskifte ständigt ökat.

Sverige är ett av de länder i världen med störst andel privatägd skog, och de privata skogsbolagen som är en miljardindustri har också köpt upp allt mer skog från samhället. Längst upp i lövverket finns SCA-koncernen och Wallenbergägda Bergvik, alltså djupt rotade i svensk monopolkapital. Skogsindustrins propagandacentral framhåller att ungefär hälften av all skog i Sverige ägs av enskilda ”småägare” som på ett kärleksfullt sätt sköter jorden de ärvde, men det är myt i samma slag som att det är de stackars småföretagarna som utgör ryggraden i den svenska ekonomin.
En stor del av de privata skogsägarna utgörs av gamla adelsfamiljer, och ”småägarna” är inte heller bättre än de stora bolagen i miljöhänseende. En liten ägare kan kamma in åtskilliga hundratusen på att slutavverka och då spelar naturvärden och klimathänsyn mindre roll.

Samtidigt lever den anställda skogsarbetaren farligt och sju av tio företag fick krav på förändringar när Arbetsmiljöverket inspekterade skogsarbetet 2014.

Det är helt enkelt ett skogstokigt system som borde ryckas upp med rötterna. Så, för att besvara Charlotte Ribendahls försiktiga fråga om skogen verkligen ska vara privatägd med ett klart svar: Nej! Vi borde använda naturens gåvor och vår mänskliga arbetskraft på ett sätt som gynnar människor, samhälle och natur. Men då måste makten över resurserna finnas hos folket och samhället och inte tillåtas ägas och kontrolleras av ett toppskikt vars intressen går på tvärs med det allmännas.