Hoppa till huvudinnehåll
Av

Sluta fjäska för företagen!

Sverige är det verkliga lågprislandet för företag som vill lägga ner, rapporterar Dagens Arbete.


 
När Electrolux slog igen i Västervik fick de anställda en dammsugare som tack. När samma Electrolux lägger ner i Fuenmayor i Spanien får de anställda avgångsvederlag på ända upp till 48 månadslöner.

Samma sak när Continental stängde däckfabriken i Gislaved och samtidigt den i Österrike. I Gislaved lyckades facket förhandla sig till avgångsvederlag på några ynka månader. Men ändå kostade nedläggningen i Österrike fem gånger mer per anställd.

På modernt ekonomspråk kallas det ”exitkostnader”. Låga exitkostnader betyder billig nedläggning. Vilket marknadstillbedjarna applåderar. Låga exitkostnader påstås ge konkurrensfördelar i jakten på det kapital som inte vet vad långsiktighet är.

Jobben skall tryggas genom att det skall vara billigt att göra sig av med dem.

Naturligtvis gillar kapitalisterna den svenska lågprismodellen. Så tjänade Electrolux 335 miljoner kronor på nedläggningen i Västervik, jämfört med den i Spanien. Pengar som kommer väl till pass på giriga aktieägares konton. För om förtjänsten överhuvudtaget investeras, så inte sker det i Sverige.

De senaste åren har mer än 30.000 industrijobb exporterats från Sverige. Varvid de låga exitkostnaderna är ett motiv. Skall europeisk produktion flyttas till Kina, så ligger svenska fabriker mer illa till än spanska och österrikiska. Av naturliga skäl. Ingen kapitalist tackar nej till lätt förtjänta 325 miljoner kronor.

På sin tid fanns en tanke bakom den svenska lågprismodellen. När det rådde brist på arbetskraft skulle arbetare slussas från lågproduktiv till högproduktiv industri, som när textilindustrin skickades utomlands för att Volvo och Saab skulle få utrymme att expandera. Det var en politik på kapitalismens villkor, men den var inte totalt förödande för de anställda. För textilarbetarna fanns jobb att få.

Idag förhåller det sig annorlunda. Massarbetslösheten har slagit sina klor i Sverige, vilket ställer de lågprisavskedade i en omöjlig situation. Det är arbetslöshet som gäller för Electroluxarbetarna i Västervik. Eller att sälja radhuset  till underpris och dra land och rike kring på mer eller mindre hopplös jobbjakt.

Lågprismodellen är fortfarande kapitalistisk. Men nu är den dessutom destruktiv och rakt igenom arbetarfientlig.

Men inte enligt socialdemokratin.

”I det långa loppet vet vi att vår modell är bra”, hävdar näringsminister Tomas Östros i Dagens Arbete. ”Att göra det dyrare att lägga ner skulle på lång sikt bara föra med sig färre investeringar och färre jobb.”

Östros för medhåll av ombudsmannakarriäristen  Veli-Pekka Säikkälä på IF Metall.
”Det skall vara billigt att lägga ner, då skräms igen från att investera”, påstår denne facklige kämpe.

Man kan fråga sig om herrar Östros och Säikkälä är så fångna i den socialdemokratiska forntidsmyten, att de inte förmår se verkligheten som den är. Eller om de bara är totalt ryggradslösa företagslakjer.

Oavsett vilket har de fel. Företagsfjäsk ger inte fler investeringar och fler jobb.

Ett övertydligt exempel. 1982 lanserade Kjell-Olof Feldt nyliberalismen i svensk politik enligt den klassiska devisen ”det som är bra för företagen är bra för Sverige”. Vinsterna skulle få skena iväg på det att investeringarna skulle öka och jobben bli fler.

Sedan dess har vinstandelen i industrin stigit från 22 procent av förädlingsvärdet till 37 procent, allt enligt regeringens egna siffror. Mellanskillnaden gör 270 miljarder kronor. Det är pengar som tidigare gick till löner men som nu går till vinster. Varje år.

Vinsterna ökade, helt enligt Feldts recept. Men hur gick det med investeringarna?  Jo, från en nivå på drygt 20 procent av BNP störtdök de under 90-talskrisen till lite drygt 15 procent av BNP och där ligger de kvar. I denna usla siffra ingår också de offentliga investeringarna. Som osannolikt nog lyfter upp den. Industrins bruttoinvesteringar var 2004 nere i rent katastrofala 12,9 procent av BNP. Vilket placerar Sverige på särklassig sistaplats i Europas investeringsliga.

Alltså. Företagsfjäsket ger inte större investeringar i Sverige. Övervinsterna används till absurda aktieutdelningar, de exporteras utomlands, de används till spekulation, de läggs på hög - men de används inte till utveckling och fler jobb i Sverige. Istället har vi fått massarbetslöshet. 

Företagsfjäsket har helt enkelt nått vägs ända. Det är uteslutande destruktivt. För Sverige och för arbetarklassen.

För vår del anser vi det absurt att framställa låga  exitkostnader som något positivt. Hellre ordentliga  avgångsvederlag till avskedade anställda än ännu högre utdelningar till aktieägarna. För det är så frågan står bortom den socialdemokratiska myten.

Men ändå ser vi inte detta som huvudfrågan.  Det skall vare sig vara billigt eller dyrt att lägga ner samhällsnyttig produktion - det skall vara förbjudet!

Electrolux fabrik i Västervik var effektiv och lönsam. Men inte tillräckligt lönsam i giriga aktieägares ögon. Därför lades den ner, trots att Elextrolux-arbetarna tillverkade varor som behövs på den svenska marknaden, varor som nu istället skall köras på lastbil från Österuopa. Det är rena vansinnet ur samhällsekonomisk och miljömässig synvinkel.

Kommunistiska Partiet kräver:

Förbjud nedläggning av samhällsnyttig produktion. Konfiskera verksamheten om förbudet inte följs!

Återupprätta en statlig industripolitik! Driv samhällsnyttig produktion i statlig regi!

Kapa vinstnivåerna i företagen! Inför statligt kontrollerade investeringsfonder.

Det kan synas vara en långtgående politik i dessa dagar. Men tänk efter! Var hamnar vi om herrar Östros och Säikkälä får hållas med sitt nostalgiska företagsfjäsk?

För övrigt anser vi att det är hög tid att ta tillbaka de 270 miljarder kronor som kapitalet snott från arbetet sedan 1980. Rejäla lönelyft är inte bara bra för industriarbetarna utan också för Sverige. Vet att en överföring av 270 miljarder från vinster till löner ger 120 miljarder kronor mer i skatteintäkter. Det ger utrymme för minst lika rejäla lyft av de offentliganställdas löner. Och för 6 timmars arbetsdag.

Det är hög tid att vända på devisen: Det som är bra för arbetarna är bra för Sverige. Sluta fjäska för företagen!

6 juni 2006
Proletären 23, 2006