Sockrad högerbudget

”Det här är en efterlängtad reformbudget”,  påstår Nuder och ler insmickrande mot presumtiva väljare.
Vänsterpartiets ekonomiska taleskvinna Alice Åström smilar glatt ikapp med sin stolta moatjé. En reformbudget, säger Alice, rentav en ”röd” reformbudget. I vilken vänsterpartiet gjort ”tydliga avtryck”.
Borgaralliansens företrädare är givetvis inte lika översvallande.

”Regeringen missar ett gyllene tillfälle att förbättra företagsklimatet”, trumpetar moderaternas Mikael Odenberg. Som vore han alldeles ovetande om att företagsklimatet i Sverige är så bra att företagen och dess ägare håller på att äta alla oss andra ur boet.

Det är med andra ord som vanligt. Regeringskonstellationen förgyller och borgaralliansen gnäller. Allt för att vi andra skall uppleva det politiska spelet som verkligt och avgörande.

Reformbudget, säger Nuder och Åström i korus. Sant är att det är en valbudget, som brukligt är ett valår. Regeringen och stödpartierna pytsar ut några miljoner hit och några miljoner dit i uppenbart syfte att smila in sig hos strategiska väljargrupper.

Allt är absolut inte dåligt. Som höjda studiemedel åt studenter, som varit vänsterpartiets hjärtefråga. Även om 300 kr mer i månaden inte är mycket att yvas över när två tredjedelar skall lånas. Eller som höjda bostadstillägg för pensionärer och minskade patientkostnader för tandvårdsundersökningar. För att nu bara nämna några av de söta ingredienserna i den insmickrande kompott som Nuder & Co bjuder väljarna på.

Men en reformbudget? Nej, inte alls. Budgeten innehåller inte minsta ansats att i grunden förändra den politik som lett till massarbetslöshet och social nedrustning, bara försök att sminka över de allra värsta resultaten av denna politik.

Arbetslösheten är ett tydligt exempel. Sysselsättningen anses vara socialdemokratins bästa valgren och därför innehåller budgeten en lång rad s.k. insatser för att få ner arbetslösheten, inte minst den förfärande höga ungdomsarbetslösheten. Det är plusjobb och lärlingsutbildningar och annat smått och gott. Men någon minskning av arbetslösheten räknar inte regeringen och stödpartierna med, åtminstone inte någon minskning att tala om. Trots en rykande industrikonjunktur och en tillväxttakt som får Per Nuder att tala lyriskt om sig själv, så beräknas arbetslösheten i år till 8,4 procent och år 2007 till 8,0 procent, en minskning med ynka 0,7 procentenheter jämfört med 2005.

Detta säger det som inte får sägas högt i politikens salonger. Alla talar om kampen mot arbetslösheten, men ingen driver den. För att ingen vill driva den, inte på allvar. Kapitalismen vill ha en arbetslöshet på sisådär 8 procent, för att arbetslöshet håller uppstudsiga arbetstagare i herrans tukt och förmaning. Därför har vi i rykande högkonjunktur en arbetslöshet på 8 procent, något som både regeringskonstellation och borgarallians i tysthet accepterar.

Låter det magstarkt? Säg då varför ingenting görs för att verkligen få ner arbetslösheten. En lagstadgad arbetstidsförkortning hade varit en  reform att skriva hem om. Eller sänkning av  pensionsåldern - för att ge ungdomen chans. Men från verkliga reformer är budgeten kemisk fri. Den är blott och bart en kompott av söta fjuttigheter.

Sak samma med det offentliga. Med talet om reformbudget vill regeringen och stödpartierna antyda att man nu åter satsar på det offentliga,  efter 1990-talets tunga nedskärningsår. Och visst. Med god konjunktur och goda statsfinanser blir det en och annan krona också till välfärden.  I absoluta tal. I år drygt 25 miljarder kronor mer än förra året och ungefär lika mycket till nästa år.

Men de absoluta talen döljer politikens faktiska inriktning. För i år och nästa år planerar regeringen och stödpartierna för en minskning av de offentliga utgifternas andel av BNP, såsom alla regeringar gjort sedan mitten av 1980-talet. Ju rikare Sverige blir och ju äldre befolkningen blir, desto mindre andel av våra samlade resurser skall satsas på offentlig välfärd. Det är det ovedersägliga budskapet i Pär Nuders finansplan,  åtminstone för den som kan läsa innantill.

Vi har sagt det till leda, men det måste ändå upprepas: Detta är högerpolitik; att minska det gemensammas andel av landets samlade resurser i en situation då Sverige blir rikare, är högerpolitik; att minska det gemensammas andel i situation då behovet av offentlig välfärd ständigt växer, är högerpolitik.

Nuder och Åström kan ha rätt i att borgaralliansen vill gör ont värre; de vill minska det offentliga ännu mer. Men detta är en kapplöpning baklänges. De föregivna kontrahenterna springer olika fort i fel riktning.
Det gäller att se de stora dragen bakom budgetkompottens valsötma. Och då kan omdömet bara bli ett. Ånyo en högerbudget.

18 april 2006
Proletären 16, 2006