Sophämtarna och strejkens taktik

Ledare
Bilder

Sopstrejken i Stockholm mot företaget Reno Norden har förpassats till medieskuggan efter att ha varit förstasidesnyheter under några veckor. Men konflikten mellan sophämtarna och arbetsköparen kvarstår, och de överfulla soprummen i Stockholm kvarstår trots att Reno Norden tagit in tre underentreprenörer och sju bemanningsföretag. Bemanningsföretag som verkar befinna sig i samma juridiska gråzon som uppdragsgivaren.

På filmer syns det att de inhyrda strejkbrytarna varken har varselkläder eller skyddsskor. Flera av dem saknar kollektivavtal.

Transportarbetarförbundet förde förra veckan lokala förhandlingar med Biltrafikens arbetsgivarförbund, men Reno Norden kräver att sophämtarna går tillbaka till arbetet innan de ens kan förhandla, vilket är en klassisk hållning från arbetsköparsidan. Sophämtarna sträckte tydligen ut en hand och kunde gå med på den omstridda nyckelinventeringen om det inte blir några lönesänkningar.

Sophämtarna befinner sig nu i ett svårt läge och arbetartidningen Proletären – som hela tiden stått 100 procent bakom sophämtarnas kamp och kommer att fortsätta göra det – hoppas att kunna bidra till en diskussion om hur kampen ska gå vidare och vilka lärdomar det går att dra hittills.

De flesta sophämtarna som jobbat för Reno Norden har sagt upp sig. Hoten om sämre villkor och andra provokationer från företaget blev till slut för mycket. Det perversa upphandlingssystemet, där offentlig verksamhet bjuds ut till lägstbjudande är den största boven i dramat. Utan krav som säkrar de anställdas löner och anställningsvillkor lämnas för samhället viktiga tjänster som sophantering över till skandalföretag som Reno Norden. Ett företag som systematiskt vinner upphandlingar med baktanken att dumpa personalens löner och öka arbetsbelastningen.

Men frågan är om det inte var ett misstag att säga upp sig så som gjordes när Reno Norden som väntat stämde sophämtarna till Arbetsdomstolen för olovlig stridsåtgärd. Alla soparbetare har visserligen inte sagt upp sig, men de övriga är inte i arbete på grund av sjukskrivning eller semester. Genom att säga upp sig så går soparbetarna principiellt från ett kollektiv till individer, och kan av företaget behandlas så.

Det går knappast att kalla sopstrejken för en strejk längre när uppsägningstiden löper ut, och inte heller de bemanningsanställda som försöker köra sopor för strejkbrytare. Reno Norden kan hävda att de bara tar in nya arbetare när de förra har sagt upp sig.

Anledningen till uppsägningen var bland annat att slippa fler böter från Arbetsdomstolen. Det är fullt förståeligt att vilja slippa dryga böter, men det enda sättet att driva en strejkkamp till seger är att hålla ihop arbetarkollektivet, och söka stöd och solidaritet bland andra kämpande arbetargrupper men också från allmänheten som är emot lönedumpning.

Redan har stora summor pengar samlats in av flera olika organisationer, däribland Kommunistiska Partiet. Genom en fortsatt stödinsamling kan även framtida böter samlas in och betalas för.

Taktiken från sophämtarna är att vänta ut Reno Norden som uppenbarligen inte klarar av sophanteringen i Stockholm med de inhyrda strejkbrytarna. Efter semestern kommer soporna fördubblas i soprummen när stockholmarna återvänder hem till vardagen. Den 1 oktober ska Reno Norden dessutom ta över sophämtningen även på Södermalm och Östermalm från bolaget Liselotte Lööf, vars arbetare har lovat att inte följa med till Reno Norden. Till det kommer det faktum att Reno Norden är konkursfärdigt och ligger ute till försäljning.

Taktiken att vänta ut Reno Norden kan därför mycket väl lyckas. Men det kommer att ställa krav på sammanhållningen bland sophämtarna liksom på solidariteten från andra arbetare. För oavsett om det är Reno Norden eller något annat företag som ska sköta sophanteringen i Stockholm finns risken att de mest stridbara arbetarna ligger sämre till när det blir tal om nyanställningar. Allt handlar om kamp och det är naturligtvis så att sophämtarna kan kräva att alla eller ingen tas tillbaka, men förutsättningarna för en sådan strid hade varit bättre utan uppsägningarna.

Stödet från andra arbetargrupper har varit stort och det är extra glädjande att försöken att använda arbetargrupper med lägre löner, framförallt vårdarbetare, som slagträ i debatten har avvisats. Det finns planer från sophämtarnas sida att samla olika arbetargrupper till en manifestation vilket är helt rätt tänkt.

Kampen mot lönedumpning, och försämrade arbetsvillkor är inte yrkesmässig kamp, utan en klassmässig strid. Rörelsen mot otrygga anställningar, bemanningsföretag, lönedumpning och allmän otrygghet som finns på arbetsplatserna behöver bli mer enig och knytas samman över hela landet. Nästa gång behöver vårdarbetarna sopåkarnas stöd.

Sophämtarnas strid, såväl som pendeltågsstädarnas och hamnarbetarnas, är i allra högsta grad politisk. Dessa tre arbetargrupper kämpar alla på sitt sätt mot den privatiseringspolitik som inneburit att politikerna sålt ut vår gemensamma egendom. De försämringar i löner och arbetsvillkor de slåss mot är den logiska konsekvensen av upphandlingssystemet.

Kommunistiska Partiet i Malmö har tagit initiativ till ett medborgarförslag och en namninsamling som kräver att kommunen ska återta sophanteringen från Reno Norden och ledande vänsterpartister har också krävt en återkommunalisering. Allianser bör byggas med alla som vill kämpa mot privatiseringspolitiken.

Det gäller alltså att för sophämtarna att försöka hålla samman kollektivet, driva sin kamp både fackligt och politiskt och söka enighet och solidaritet med andra kämpande arbetargrupper. Kampen är långt ifrån över och har stora möjligheter att drivas till seger.

2017-08-02
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.