Sossekris med framtidsutmaning
Med det sämsta valresultatet sedan 1914 i bagaget går debattens vågor höga inom socialdemokratin. Partistyrelsen har tillsatt en kriskommission och mot Mona Sahlins vilja vill verkställande utskottet dessutom inkalla en extrakongress.
Förklaringarna till valförlusten spretar. Tradsossarna ute i landet menar att Sahlin och partiledningen sneglat för mycket på storstädernas medelklass medan de ledande partiföreträdarna i framförallt Stockholm anser att partiet tvärtom tagit för lite hänsyn till denna medelklass. Andra skyller på det rödgröna samarbetet, som i några smådetaljer gav inflytande för Miljöpartiet och Vänsterpartiet, något som högern var snabb att utnyttja, som i kampanjen mot den ruskige kommunisten Lars Ohly som tänkbar minister. Åter andra skyller på Mona Sahlins person. Hon dög inte i ett val som i brist på skiljelinjer mer kom att handla om person och personligt förtroende.
Alla tycks dock vara överens om att socialdemokratin måste formulera en ny samhällvision. Eftersom den gamla sedan länge är uttjänt och lagd på hyllan.
Var kattrakandet slutar återstår att se. Men ett lär vara givet. Den nya samhällsvisionen är liberal. Eftersom socialdemokratin inte ser någon framtid bortom kapitalismen eller ens bortom de fria marknadskrafternas diktatur, grundlagsfäst genom EU och upprätthållen genom budgettak, avregleringar och privatiseringar.
Årets valförlust framställs som historisk, vilket är riktigt. Men intei första hand på grund av den katastrofalt låga röstsiffran, utan för att en åttioårig socialdemokratisk strategi har nått vägs ände.
Sedan kommunvalet 1930 har sossarna gått till val under beteckningen ”Arbetarpartiet-Socialdemokraterna”. I valet två år tidigare, i det ökända kosackvalet, då högern använde kommunistskräcken som huvudargument, och i tidigare val var valbeteckningen bara Arbetarpartiet. Ändringen var strategiskt betingad. Sossarna hade sedan länge övergivit klasskampen som socialt verktyg, till förmån för val, vilket krävde en breddning av väljarbasen. Då dög det inte längre att framträda som enbart arbetarparti.
På våren 1930 beslutade partistyrelsen att helt stryka beteckningen Arbetarpartiet till förmån för Socialdemokraterna. Men ryktet sa att den från Sveriges Kommunistiska Parti avhoppade Karl Kilbom hade för avsikt att ta över valbeteckningen Arbetarpartiet, vilket gav den kombinerade beteckning som fortfarande gäller. Visst är det lustigt. Hade det inte varit för Kalle Kilbom hade sossarna abdikerat som uttalat arbetarparti redan 1930.
Vad är då poängen med detta resonemang. Jo, alltsedan 1930 har sossarna sneglat mot bredare väljargrupper, som idag mot medelklassen, först mot småbönderna och efter kriget mot tjänstemännen.
För ett parti som haft valen och makten i staten som medel och mål har det varit en mycket framgångsrik strategi, men inte utan ett politisk pris. Så köptes tjänstemännens stöd genom inkomstgarantiprincipen i socialförsäkringssystemen, en ordning som idag kan synas självklar, men som inte var det när den infördes.
Minns sedan valet 2002, då Göran Persson vände en negativ valvind genom löftet om maxtaxa på dagis, ett löfte som vände sig till sammanboende föräldrar med goda inkomster och som också lyckades värva en del av deras röster.
Strategin har vilat på två ben. Sossarna har friat till bredare väljargrupper genom förslag som explicit gynnat dem i förvissningen om
att det allmänna välfärdsbygget bevarar stödet i arbetarklassen. Det bar ända in på 2000-talet, åtminstone hyggligt, men fick en törn redan i förlustvalet 2006 för att till synes nå vägs ände 2010.
Slutsatsen kan synas drastisk, men är ändå relevant. För detta handlar inte längre om valtaktik och valutspel, utan om ökade klassklyftor och alltmer disparata klassintressen.
I en tid då kapitalismen kräver en allt större del av produktionsresultatet finns inte längre utrymme för det välfärdsbygge som bar fram sossarnas helt dominerande inflytande i arbetarklassen, inte för ett parti som i allt företräder kapitalismens intressen. Det ger en arbetarklass som i växande grad och med rätta upplever sig som övergiven.
Samtidigt gör de ökade klassklyftorna att den välbeställda delen av medelklassen inte låter sig lockas av småsmulor. Rejäla skattesänkningar är mer lönsamma än lägre dagistaxor. Så krackelerar den socialdemokratiska strategin i båda ändarna.
Det är socialdemokratins sak är lösa sin egen kris. Hur det nu skall gå till. Men den arbetare som förlitar sig på en sådan lösning bör låta
hoppet fara. Arbetarklassen måste formulera sin egen krislösning – i klasskamp – att förlita sig enbart på valsedeln duger inte.
Vi har alls inget emot breda allianser. Många, många har gemensamma intressen i försvaret av jobben och välfärden. Att sammansluta
detta intresse till en gemensam vilja och en gemensam kamp utgör den stora framtidsutmaningen.
28 september 2010
Proletären nr 39