Hoppa till huvudinnehåll
Av

Stärk det revolutionära arbetaralternativet

Redan innan rösträkningen har påbörjats kan Kommunistiska Partiet bedöma valet 2014 som en framgång. Det är en framgång att vi kandiderar på rekordmånga orter och här träder fram som ett alternativ i den svenska politiken.


Redan innan rösträkningen har påbörjats kan Kommunistiska Partiet bedöma valet 2014 som en framgång. Det är en framgång att vi kandiderar på rekordmånga orter och här träder fram som ett alternativ i den svenska politiken. Kommunistiska Partiet är det enda antikapitalistiska alternativet i valet 2014. Vi är det revolutionära vänsteralternativet, den tydliga arbetarrösten och det enda antiimperialistiska partiet.

Runt om i landet knyts nya kontakter och människor som tröttnat på ideologilösheten och flatheten i övriga partier ansöker om medlemskap. På nya och gamla orter uppstår förutsättningar att bygga ut den revolutionära gräsrotsorganisation som vårt parti utgör. Att Proletärens prenumererade upplaga nu når upp till nivåer som vi inte har sett sedan tidiga 1990-talet ger en fingervisning om den optimism som lever i Kommunistiska Partiet.

Vi har inga illusioner om valresultatet. Vi vet att det kommer att bli tufft röstmässigt. Att omvandla sympatier till röster är en utmaning i ett val där väljarna vill använda rösten till att i första hand slå mot borgarregeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna.

Men det finns ingen motsättning mellan att rösta mot borgarregeringen och SD och att rösta på Kommunistiska Partiet. Tvärtom, för den som vill vrida politiken åt vänster är det enda konsekventa alternativet att dela på rösterna och välja Kommunistiska Partiet i de 27 val där vi kandiderar.

För att utmana nyliberalismen och dess högerextrema skugga, som växer i takt med nyliberalismens splittrande och klassorättvisa politik, är en röst på Kommunisterna den enda säkra rösten.

Kommunistiska Partiet kandiderar inte i riksdagsvalet och vi har därför ingen konkret uppmaning om hur man ska rösta i detta val. Givetvis måste vi bli av med borgarregeringen. Men en Löfvenledd regering, antingen en rödgrön sådan eller en blocköverskridande variant, kommer inte att ändra det nyliberala överklassfjäsk som hela det parlamentariska spelet kretsar kring.

Om Vänsterpartiet sätter sig i regeringen, något som uteslutande hänger på Löfvens goda vilja, och driver en EU-godkänd arbetarfientlig politik, så kommer detta framförallt att gynna SD och extremhögern.

När vänstern drar sig själva i smutsen för att visa sig salongsfähig och ansvarstagande framstår extremhögern som ett alternativ för det folkliga missnöjet. Vi ser det i Frankrike, Norge, Danmark och runt om i Europa.

Det är med detta för ögonen som vi kritiserar den s.k. oppositionen. För att utgöra en verklig opposition krävs en arbetarpolitik som vägrar acceptera den EU-styrda nyliberala politiken och de ramar som denna sätter upp.

Det socialdemokratiska klassamarbetet, så som det såg ut på 1900-talet, är dött och begravet. Överklassen har sedan flera årtionden sagt upp detta samarbete. Socialdemokratiskt samförstånd kan idag endast handla om att medverka till nedmonteringen av välfärd och trygghet. Ett samförstånd för att delta i den omvända Robin Hood-politik som tar pengar där de behövs för att lägga pengarna hos den klass som redan har allt för mycket.

Istället för socialdemokratisk anpassning behövs kommunistiskt motstånd. Istället för samförstånd behövs klasskamp. Sverige har inte behov av ännu ett socialdemokratiskt parti, därav våra angrepp på Vänsterpartiet.

I takt med sossarnas vandring högerut försöker Vänsterpartiet pinka in det flydda s-reviret och bli det socialdemokratiska alternativet för en kapitalism med mänskligt ansikte, för en politik som håller ihop Sverige. Klassklyftor ska minskas, inte avskaffas. Kapitalismens ägandeformer ska kompletteras, inte utmanas. Och kapitalismens systematiska orättvisor ska sminkas över, inte ryckas upp med rötterna.

Vänsterpartiet är ett parti för den medkännande medelklassen, inte för den kämpande arbetarklassen. Därför nämnde Jonas Sjöstedt överhuvudtaget inte orden klass, arbetarklass eller arbetare, när han talade vid den nationella valupptakten i Majorna i Göteborg för några veckor sedan. Som god socialdemokrat dömde Sjöstedt ut Lenin som en katastrof för det ryska folket och för vänstern i allmänhet i SVT:s partiledarutfrågning.

För en socialistisk arbetarpolitik duger inte ett parti som inte vågar ta ordet klass i sin mun och som dömer ut den politiska personlighet som symboliserar den revolutionära antikapitalismen och brytningen med den klassamarbetande socialdemokratin.

Därför är Kommunistiska Partiets uppmaning att i riksdagsvalet rösta efter eget hjärta. För alla som vill se en vänstervridning i Sverige som vill bryta med fjäsket för överklassen och stärka arbetarrösten i svensk politik så gäller det att rösta på Kommunistiska Partiet i de val där vi ställer upp.

Sverige behöver en arbetarpolitik. En politik som synliggör klassmotsättningarna, inte som försöker dölja dem. Det är detta vänsterpolitik handlar om.

Inte att kompromissa bort sina principer för att tas in i den politiska värmen. Inte att syssla med flummiga akademiska clownerier.

Vänsterpolitik handlar om klasspolitik och Kommunistiska Partiet är det raka vänsteralternativet. Vi är ett parti av arbetare och för arbetare.

Där Kommunisterna ställer upp ska du inte kasta bort din röst på kompromissvilliga och räddhågsna partier som kommer att fortsätta fjäsket för överklassen. Använd din röst till att ta ställning mot kapitalismen och för solidaritet, människovärde och arbetarpolitik.

Och framförallt gör det viktigaste valet och organisera dig i Kommunistiska Partiet. För en verklig förändring krävs mer än en valsedel vart fjärde år och läget i Sverige och världen är alldeles för allvarligt för att stå ensam och vid sidan av. Tillsammans kan vi göra något åt saken.