Stoppa attacken mot a-kassan!

”Det är ett slarvigt, ogenomtänkt, ogenomförbart och orättvist
förslag”, sa TCO-ordföranden Sture Nordh vid en hearing med
remissinstanserna i måndags, ackompanjerad av bland andra LO:s Wanja
Lundby-Wedin, som rapporterades vara så upprörd att hon tvingades hämta
andan för att kunna svara på frågor.
  Man kan förstå den fackliga upprördheten. Attacken mot a-kassan
riktas inte bara mot fackföreningsmedlemmarna, utan också mot de
fackliga organisationernas omhuldade roll i det gemytliga svenska
samarbetssystemet. Varvid man med fog kan fråga sig vad det som får
Lundby-Wedin att hulka efter andan.

Ett är klart. Högerregeringens attack mot a-kassan är förvisso djupt
orättvis, men den är ingalunda ogenomtänkt, utan tvärtom en planerad
och ytterst målmedveten framstöt för att försvaga löntagarnas position
på arbetsmarknaden.

De dramatiska
försämringarna för de arbetslösa, med sänkta ersättningar och snabb och
obönhörlig utstämpling, är en del av en politik som syftar till att
skapa en rättslös låglönemarknad i Sverige. Den som vill leva över
socialbidragsnorm skall efter 300 dagars arbetslöshet tvingas ta vilket
jobb som helst till vilka villkor som helst. Diverse s.k .entreprenörer
gnuggar givetvis händerna. Här finns pengar att tjäna! Men förtjusta
bravorop hörs också från villorna i Djursholm, Hovås och Limhamn, där
en alltmer burgen men fortsatt lika sniken överklass anser sig ha rätt
till billigt och självklart skattesubventionerat tjänstefolk. 

I
den senaste veckans debatt har försämringarna för de arbetslösa nästan
försvunnit. Vilket är otillbörligt. Dels för att denna del av attacken
på sedvanligt högermanér slår mot dem som redan har det svårt. Men
också för att försämringarna för de arbetslösa drabbar hela
arbetarklassen.

Lyckas högern etablera sin
låglönemarknad, så kommer den att fungera lönenedpressande på  arbetsmarknaden som helhet. Den arbetare som viftar bort försämringarna
för de arbetslösa med att ”detta drabbar inte mig”, begår därför en
individualistisk dumhet. Detta drabbar oss alla.

Dessbättre tydliggör borgarregeringen sambandet genom att attacken mot
a-kassan också riktas mot dem som har jobb. Egenavgifterna skall
chockhöjas, för de allra flesta med uppemot 300 kronor i månaden.

Detta innebär att borgaralliansens löfte om jobbavdragets 1.000 kronor
mer i månaden är puts väck. Av en utlovade tusenlappen blev det för de
allra flesta bara drygt hälften. Men även den nådegåvan äts upp av den
höjda a-kassavgiften och av andra försämringar och nya pålagor, som
inskränkta avdragsrättigheter, höjda indirekta skatter och den nya
skatten på trafikförsämringen. Reinfeldt & Co tar omedelbart igen
det givna. Med råge.

Höjningen av a-kasseavgiften är ett kapitel för sig.

Arbetslöshetsförsäkringen går för närvarande jämt upp. Det som betalas
in i form av egenavgifter och arbetsgivaravgifter täcker det som
betalas ut i form av arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd. Det
behövs alltså inte någon extra finansiering. Tvärtom innebär
försämringen av ersättningen att försäkringen är överfinansierad redan
utan höjningar.

Här handlar det om en slags avgiftsväxling.
Löntagarna skall själva svara för uppemot hälften av inbetalningarna
till a-kassan, mot idag drygt 10 procent. Arbetsköparnas ansvar minskas
i motsvarande grad, dels genom sänkta arbetsgivaravgifter och dels
genom att den del av arbetsgivaravgiften som tidigare gick till
a-kassan nu kan användas till annat. Som till sänkt förmögenhets- och
fastighetsskatt.

De fackliga potentaterna kvider inte minst över
detta. I avtalsrörelse efter avtalsrörelse har de avstått sk
löneutrymme i utbyte mot löften om att arbetsköparna skall ta
huvudansvaret för a-kassans kostnader. Nu står de där med sina tvättade
halsar. Löftena var inget värda; de gick upp i rök med en borgarbudget.

Vem som är den största bedragaren i detta elaka spel kan man dividera
om. Men ett är klart. Löntagarna får nu betala dubbelt upp; får via
höjda a-kasseavgifter betala vad vi redan betalat via avstådda
löneökningar.

Det finns bara ett sätt för
Wanja Lundby-Wedin & Co att komma ur detta med hedern i behåll.
Till lönekraven i avtalsrörelsen, som det finns ett rejält utrymme för,
måste läggas återbetalning av de avstådda löneökningar som nu rövats av
borgarregeringen.

Avgiftsväxlingen är djupt
orättvis. Egenavgifterna betalas med ungefär samma summa av alla och
drabbar därför de lågavlönade mycket hårdare än de högavlönade. Men det
är värre än så. Regeringen vill dessutom   använda avgiften som
lönepolitiskt instrument. Stiger  arbetslösheten som helhet eller i en
enskild bransch, så skall avgiften till a-kassan höjas. Tanken med
detta är löntagarna skall avstå från löneökningar i rädsla för ökad
arbetslöshet, särskilt i utsatta branscher.

Den
bakomliggande teorin är nyliberalt nonsens. Men det spelar inte så stor
roll i sammanhanget. Regeringen avser att använda arbetslösheten och
a-kasseavgiften som lönepolitisk piska och man är så förvissad om
att lyckas med detta att man   redan i sin första budget skrivit ner
den beräknade löneökningstakten för de kommande två åren.  Ambitionen
är i alla fall tydlig.  
 
I veckan backade
arbetsmarknadsminister Sven Otto  Littorin från de mer provocerande
delarna av detta förslag. Efter hård facklig kritik lovar han att
utjämningssystemet mellan a-kassorna blir kvar. Men bara för att
kompensera små a-kassor för högre administrationskostnader.
Huvudtanken, att a-kasseavgiften skall användas som lönepolitisk piska,
finns kvar. Den hårda kärnan i borgarnas s.k. jobbpolitik är bekämpa
arbetslösheten genom låga löner. 

Till allt detta skall sedan
läggas att höjningen av a-kasseavgiften är djupt kvinnofientlig, dels
för att den särskilt drabbar lågavlönade, sjukskrivna och
föräldralediga – grupper som domineras av kvinnor – men också och
framförallt för att deltidsanställda tvingas betala full avgift, de
allra flesta kvinnor.

Den kvinnofientliga karaktären medges av
regeringen själv. I lagrådsremissen står således följande att läsa:
”Förslaget om höjd finansieringsavgift kan få konsekvenser som medför
att det inte är helt neutralt ur jämställdhetssynpunkt.

”En
makalös underdrift, givetvis. Men likväl en  formulering som bör
tryckas ner i halsen på Maud Olofsson om hon så mycket som öppnar
munnen som föregiven kvinnosakskämpe.

Borgarregeringen vill också göra a-kassan obligatorisk, en fråga som nu
skall utredas. Detta förslag upprör inte minst Wanja Lundby-Wedin och
LO. Vilket man kan förstå. Sedan LO abdikerat som kämpande organisation
har svensk fackföreningsrörelse alltmer utvecklats till en
försäkringsinstitution med a-kassan som viktigaste
försäljningsargument. Utsätts facket för obligatoriets konkurrens finns
därför risk för ett omfattande medlemsras.

Högersyftet är givet.
Högern vill ytterligare försvaga de sista resterna av arbetarklassens
organisering. Det måste givetvis bekämpas.

Men
arbetarklassen behöver mycket mer än en försäkringsinstitution. Skall
LO förhindra det medlemsras som borgarna traktar efter, så måste
Lundby-Wedin & Co leva upp till högtidstalens stolta ord om
”världens starkaste fackförening”. Ge i handling medlemmarna skäl att
vara kvar  och de kommer att vara kvar.

De duger inte att gnälla över att högern driver högerpolitik. För LO är det upp till bevis i kampen mot högerpolitiken.

Det avgörande är att attacken mot a-kassan riktas mot alla arbetare,
mot de arbetslösa såväl som mot de arbetande. Det är nödvändigt att slå
tillbaka attacken i facklig såvål som i politisk kamp. Vilket har
gjorts förut. Minns till exempel 1990-talets framgångsrika kamp mot den
bortre parentesen.

Stoppa högerns attack mot a-kassan!

24 oktober 2006
Proletären 43 2006