Hoppa till huvudinnehåll
Av

Svenska folket – EU-makten 1-0

Samtalen om storregioner har brutit samman. En efter en drog sig de borgerliga partierna ur efter stort folkligt tryck underifrån.


Samtalen om storregioner har brutit samman. En efter en drog sig de borgerliga partierna ur efter stort folkligt tryck underifrån. Det gick nästan att ta på förstämningen hos civilminister Ardalan Shekarabi när han inför pressen tvingades rapportera om de avbrutna samtalen.

Lika stor var sorgen på Vänsterpartiets kansli. I ett pressmeddelande skrev riksdagsledamoten Mia Sydow Mölleby, som representerat Vänsterpartiet i samtalen, att hon känner besvikelse och ”beklagar att viljan att komma överens inte var starkare”.

Till kören av gråterskor ansluter sig även Dagens Industris ledarsida med körledaren PM Nilsson i spetsen. Nilsson berömmer högeroppositionen i riksdagen, vilket inkluderar Sverigedemokraterna, för att de säger nej till att stoppa vinstplundringen – ”värna fritt företagande”, enligt PM Nilsson – och att de inte stoppar att skattepengar går till lönedumpning vid offentlig upphandling – bekämpa ”facklig korruption”, som det heter i PM Nilssons vokabulär.

Men motståndet mot storregioner är ”en missriktad allianspolitik”, enligt PM Nilsson. Mellan raderna kan man i Nilssons ledare ana en anklagelse om populism. Varför ska borgarna lyssna på folkviljan i frågan om storregioner, när de så uppenbart struntar i folkets motstånd mot att skattepengar går till att gynna lönedumpare och skatteplundrare?

PM Nilsson anser att högeroppositionen bara fördröjer en nödvändig reform, som en kommande regering trots allt kommer att försöka genomföra. I detta har han förmodligen rätt. Därför att storregionerna är ett beställningsjobb från det svenska näringslivet och EU och dessa låter aldrig demokratiska beslut stå i vägen när de driver igenom sin vilja.

Viljan att driva igenom storregioner har främst två syften. Dels att maskera årtionden av krympande resurser till välfärden och massiva skattesänkningar. Storregioner möjliggör fortsatta nedskärningar utan att rubba principen om alla människors tillgång till vård. Att människor i praktiken förvägras denna tillgång när avstånden blir flera tiotals mil bryr man sig inte om. Det viktiga för det politiska etablissemang som skolats i liberalismens abstraktioner är inte människors möjligheter, utan bara att de har rättigheter.

Det andra huvudmålet är att slå sönder Sverige. I regionernas EU ska statsmakterna försvagas till förmån för regioner. Folkets möjlighet att påverka makten ska inte gå genom att kunna tvinga folkvalda parlament att lyda folkviljan, utan genom att tillräckligt pengastarka regioner kan köpa sig lobbyister som till god betalning ska mingla i maktens korridorer i Bryssel.

När demokrati ersätts med lobbyism ersätts medborgarmakt med penningens makt. Den med mer pengar kan hyra fler och bättre lobbyister. Som Verner von Heidenstam skaldade runt förra sekelskiftet när kampen för demokratin drevs underifrån mot den ekonomiska och politiska makten: ”Det är en skam det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”.

För demokrater och för alla som kämpar för en arbetarpolitik finns ingen anledning att beklaga att samtalen om storregioner brutit samman. Däremot finns all anledning att bygga vidare på det motstånd som organiserats.

Första ronden vann demokratin. Nästa gång har eliterna lärt sig att det är bäst att driva igenom det hela snabbt och under tystnad. Högsta beredskap är att rekommendera.