Sverigedemokraterna ritar sin karta

Sverigedemokratiska riksdagsmannen Kent Ekeroth motionerar om registrering av kriminella utifrån etnicitet. Den förre redaktören för SD-Kuriren Tommy Hansson försvarar USA:s tortyr. Vice talman Björn Söder lägger ut texten om varför judar och samer inte är en del av det svenska folket samt hur Sverige ska rensas på invandrare. Och SD:s kulturpolitiske broiler Aron Emilsson vill strypa alla pengar till all kultur som är ”samhällssplittrande” och har en ”politisk inriktning”.

Om man plussar ihop den gångna veckans utspel från ledande företrädare för Sveriges tredje största parti så börjar bilden klarna över vad det är för Sverige som SD ser framför sig när de nu, enligt vikarierande partiledaren Mattias Karlsson, tar upp kampen om andraplatsen i svensk politik för att rita om den politiska kartan.

Det är en kartbild med skrämmande konturer som träder fram. Lika skrämmande är att detta verkar komma som en överraskning för stora delar av den journalistkår som ska utgöra den granskande samhällsmakten.

Inget av veckans utspel är nya, allt står att läsa i SD:s partiprogram, med undantag av hyllandet av tortyr. Men då ska man veta att SD en bit in på 2000-talet i sitt partiprogram krävde en återgång till strafflagen från 1864, som redan i sin andra paragraf slår fast att dödsstraff skall verkställas offentligt genom halshuggning.

SD är ett nationalistiskt parti. I partiprogrammet skriver SD att ”man inte helt kan förbigå ordet ’folk’ i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk”. Det är denna syn på folk som talman Söder exemplifierade med att kurder, judar och samer inte är en del av svenska folket.

Ett folk, ett rike eller varför inte säga det på tyska ein Volk, ein Reich, rotsystemet för denna ideologi framkommer bättre på det språket.

SD:s demokratisyn är inte den franska revolutionens, som med folket menar samtliga medborgare i en stat. Och den är direkt motsatt vänsterns och arbetarrörelsens som sätter folket i förhållande till herrarna, folkmakten ska begränsa och bekämpa herremakten.

Någon motsättning mellan folket och herrarna finns över huvud taget inte för Björn Söder. I sitt föredrag vid SD:s kommun- och landstingsdagar citerade Söder den tyska nationalismens klassiska filosof Johann Gottfried Herder: ”Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass”.

Ju osynligare motsättningen mellan arbete och kapital blir i politiken desto större plats kan nationalismen och SD ta. Det är därför kontraproduktivt och på gränsen till kriminellt när LO i detta politiska läge arbetar för en regering bestående av Moderaterna och Socialdemokraterna. Att sudda ut klassmotsättningarna är att springa Björn Söders ärende.

Efter jul- och nyårshelgerna är det utlovade extravalet förmodligen utlyst. Med laddade batterier är det då hög tid att bryta tystnaden på arbetsplatser och i fackföreningar.

Kraven måste riktas mot LO-borgen i Stockholm:

• Inget stöd till en regering med borgerliga ministrar. Varje sådan regering måste bekämpas, oavsett vilka andra partier som ingår i regeringen.


• Inga eftergifter för Sverigedemokraterna. Mot rasisternas splittring är det enda vapnet solidariteten. Solidaritet skapas inte genom vackra ord om allas lika värde, utan genom gemensam kamp för arbetarintresset på arbetsplatserna och i samhället i stort.


• LO och fackföreningsrörelsen måste stå upp för tiopunktsprogrammet för ordning och reda på arbetsmarknaden. Det duger inte att fackföreningar agerar röstboskap åt kompromissvilliga politiker som redan gjort klart att de är beredda att förhandla bort LO-kollektivets trygghet för att bilda regering ihop med de allianspolitiker som skapat otryggheten.