Ta LO på orden!

Det enda som hittills läckt ut från dessa möten är att Maud Olofssons hysteriska bjäbbande redan börjar gå Fredrik Reinfeldt på nerverna, vilket måhända ger en vink om att valrörelsens kärvänliga enighet inte förblir när det gäller att gå från ord till handling.

Ett har borgaralliansen dock redan klargjort. Man ämnar omedelbart riva upp den ändring i Las som efter sex månaders anställning ger vikarier förtur till ett fast jobb, mot tidigare tolv månader. Man ämnar också stoppa det lagförslag som efter viss tid ger deltidsanställda rätt till heltid. Något som lär ge bitter eftersmak hos de LO-kvinnor som i år röstade borgerligt i en utsträckning som aldrig förr. Arbetarrättigheter har aldrig tillhört borgarnas favoriter.

Med politikerna borta har Svenskt Näringsliv och LO tagit plats på den politiska arenan. Svenskt Näringsliv slog på stort redan dagen efter valet, med helsidesannonser i dagspressen.

”Nu börjar jobbet!” dundrar Urban Bäckström & Co med sträng blick riktad mot inte minst Fredrik Reinfeldt. Att Reinfeldt spelade sosse under valrörelsen kan kapitalet ha fördragsamhet med, det banade väg för regeringsskiftet. Men med valet överståndet vill direktörslobbyn ha skyndsam leverans. Nu får det vara slut med det för
siktiga tassandet. Svenskt Näringsliv vill ha hårda tag mot anställningsskydd och andra arbetarrättigheter.

Direktörslobbyns inhopp fick inte den liberala pressen att lyfta på ens det ena ögonbrynet. Direktörer har
givetvis rätt att ställa krav på sin egen regering. Men när LO:s Wanja Lundby-Wedin försynt påpekade att borgarregeringens annonserade politik kan försvåra den kommande avtalsrörelsen, så gick Dagens Nyheters ledarsida i taket av upprördhet.

Lundby-Wedins försynta påpekande betecknas av liberalerna som ett  ”veto mot valet”, som om en facklig organisation skall sluta slåss för sina medlemmars intressen på grund av ett valutslag.

Man kan ha dubier kring Lundby-Wedins ärliga uppsåt, hennes försynta stridslammer lär handla mer om egenintresse än om medlemsintresse - vet att LO fruktar ett kraftigt medlemsras på grund av borgarnas löfte om höjd avgift till a-kassan.

Men givetvis måste varje facklig organisation värd namnet rusta till strid mot en regering som inte bara lovar att attackera dess medlemmar på alla fronter, utan som dessutom är nära lierad med motståndarsidan på arbetsmarknaden.

Att LO i ”respekt för valresultatet” skulle ge högerregeringen och Svenskt Näringsliv fritt spelrum i fyra hela år är befängt och djupt odemokratiskt. Demokratin utgörs inte bara av rätten att rösta en gång vart fjärde år, utan också av rätten att organisera sig och slåss för sina intressen. Har de segerrusiga liberalerna på DN alldeles glömt bort denna självklarhet?

För vår del litar vi inte ett ögonblick på Lundby-Wedins försynta stridslammer. Och vi litar då rakt inte på IF Metall-basen Stefan Löfvens försök att spela kaxig. De fackliga potentaterna må ogilla den nya regeringen, men de är alltid beredda att kompromissa med de såta vännerna på andra sidan förhandlingsbordet. Att detta inövade och numera närmast reflexmässiga beteende skulle ändras på grund av ett regeringsskifte, finner vi högst osannlikt, för att inte säga uteslutet.

Ändå bör medlemmarna ta larmet på allvar. Sagt är sagt och sagt skall infrias. Det krävs hårda LO-tag i årets avtalsrörelse, inte bara på grund av alla de attacker som borgarregeringen utlovat, utan också för att arbetsköparna tar regeringsskiftet till intäkt för att driva sin egen agenda än hårdare.

En central fråga är då minimilönerna i kollektivavtalen. Svenskt Näringsliv vill kraftigt sänka dessa. Direktörerna hävdar att en ökad lönespridning leder till fler jobb och på sikt till högre löner för alla. Med det är struntprat. Exemplet USA visar att denna nyliberala politik inte bara missgynnar de lägst avlönade, utan hela arbetarkollektivet.

Avsikten är uppenbar. Med sänkta minimilöner i kollektivavtalen behövs inte EU:s segdragna tjänstedirektiv för att får till stånd den lönedumpning som kapitalisterna så hett eftertraktar. Sossarna kan få behålla sin kära kollektivavtalsmodell. Medan kapitalet importerar avtalsenliga låglönearbetare från Östeuropa och därmed sätter press på alla arbetarlöner.

Lita på att Stefan Löfven och hans underhuggare är helt opålitliga i denna fråga. I utbyte mot lite extra i generella påslag, vilket industrin har mer än råd med, är de beredda att sälja ut de minimilöner som ändå få svenska arbetare jobbar under. Med på sikt katastrofala följder för hela LO-kollektivet.

Här gäller det att ta Lundby-Wedin och Löfven på orden. Det är nödvändigt att larma till strid. Och om då Lundby-Wedin och Löfven sviker, vilket de med till visshet gränsande sannolikhet kommer att göra, så måste striden föras utan dem.

När arbetarklassen är utsatt för attack måste den försvara sig. I kamp mot arbetsköparna såväl som mot borgaregeringen.

26 september 2006
Proletären 39, 2006