Täpp till truten på Bäckström!
Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström har aldrig varit buskablyg. Han är anställd för att vara aggressiva arbets-köpares mest aggressiva företrädare, ett uppdrag som moderaten Bäckström är som klippt och skuren för och som han tar på största allvar.
Det är därför fullt logiskt att Bäckström nu klampar in i avtalsrörelsen. För att skälla på fackliga organisationer som har fräckheten att ställa krav och för att ta mjukryggade arbetsköparrepresentanter i örat. Innan det är för sent och för alla eventualiteters skull.
Här skall ingen tillåtas att sluta avtal som går utöver de ramar som Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström bestämt, som uslingen Mats Hulth och hans krogägare i förra avtalsrörelsen.
Urban Bäckström agerar för att hålla samman arbetsköparfronten. Varvid det inte spelar någon roll att Svenskt Näringsliv sedan 20 år fasat ut sig självt från det direkta löneförhandlandet. Det är Bäckström som håller i tåtarna i alla fall.
Den blyga violen Wanja Lundby-Wedin anklagar Bäckström för att bryta mot god sed. Vilket Bäckström lär ta med ett asgarv.
Den goda seden att inte lägga sig i förbundsförhandlingarna är till för LO, inte för Svenskt Näringsliv. Att självaste LO-ordföranden inte fattar detta enkla är Bäckströms lycka. Som central arbetsköpargeneral saknar han motståndare.
I sak är Bäckströms utspel busfräckt. Han spelar upprörd över att facken inom industrin i helgen sa nej till ett rent provokativt medlarbud om ynka 0,5 procent i lönehöjning och utan minsta ansats att lösa den för facken så avgörande frågan om återanställningsrätten.
”Sverige och svensk industri befinner sig fortfarande i en mycket djup kris, krisen är lika djup som i början på nittiotalet, och då kan man inte hålla på, på det här viset”, sa Bäckström med signal till inte minst LO-förbunden inom industrin, som skramlat lite försiktigt med det konfliktvapen som är de fackliga organisationernas enda maktmedel mot arbetsköparna.
Stefan Löfven & Co måste sansa sig, menade den allt annat än sansade Bäckström.
Betänk då att detta sägs nästan samtidigt som det meddelas att de största företagen på Stockholmsbörsen avser att höja utdelningarna till aktieägarna med i genomsnitt 7 procent. Trots fallande vinster.
”En mycket aggressiv utdelningspolitik”, kommenterar finansanalytikern Peter Malmqvist i Svenska Dagbladet (12/3). Något bekymrad.
För till och med en finansanalytiker begriper att det blir svårt att sälja ett nollavtal när aktieägarna alls inte märker av den kris som Urban Bäckström slår löntagarna i huvudet med.
Sådant finlir bekymrar dock inte Bäckström, väl medveten om att herrar som Stefan Löfven & Co inte gärna gör sak av aktieutdelningar.
Det gäller att inte vara buskablyg!
På Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida (16/3) framställs Urban Bäckström nu som Sveriges farligaste man. För att hans provokationer hotar det samförstånd som ännu präglar svensk arbetsmarknad.
”Magin kring industriavtalet kommer att blekna”, skriver en bekymrad ledarskribent och målar upp bilden av ruggiga motsättningar mellan arbete och kapital i framtiden.
Vi vill säga tvärtom! Om provokatören Bäckström bidrar till att torpedera det samförstånd som klavbinder svensk arbetarklass och som gör de fackliga organisationerna oförmögna och framförallt ovilliga att kämpa, som genom det bedrövliga industriavtalet, så skall vi skicka honom en taggig ros.
Samförståndet måste brytas för att löntagarna skall ha minsta chans att försvara löner och arbetsvillkor. Ja, samförståndet måste brytas för att Sverige skall ha möjlighet att ta sig ur en kris som i grunden beror på att köpkraften är för liten i förhållande till produktionsutbudet.
Det är högre löner på aktieutdelningarnas bekostnad som erbjuder en väg ut ur krisen. För utan konsumtion, ingen produktion.
Nu tror vi inte att herrar som Stefan Löfven & Co låter sig provoceras, i vart inte ända till den storkonflikt som situationen ropar efter. Det är en sak att skramla med konfliktvapnet och en annan att använda det, vilket Bäckström är väl medveten om. Han provocerar för att han vet att hans kaxighet gör herrar som Stefan Löfven & Co ännu mjukare i ryggen.
För vår del anser vi att de avtalskrav som LO-förbunden presenterade i höstas är otillräckliga och vad gäller lönekraven rent ynkliga. Med en inflationstakt på 1,2 procent i februari och med redan annonserade räntehöjningar till sommaren, så finns det ingen prutmån på begärda 2,6 procent.
Men kraven är lagda och kan inte ändras inom ramen för pågående förhandlingar. Arbetarkravet måste därför vara att de fackliga organisationerna står upp för sina egna krav. Utan prut. Täpp till truten på Urban Bäckström. Genom storstrejk om så krävs.
Samförståndet kan fara och flyga! Det stora problemet på arbetsmarknaden är att Urban Bäckström och arbetsköparna för styra och ställa som de vill. Detta är löntagarnas utmaning. Det måste bli ett slut på det eviga krypandet.
16 mars 2010
Proletären nr 10