Hoppa till huvudinnehåll
Av

Terror i Syrien

Ett år har gått sedan oroligheterna i Syrien bröt ut, först och åtminstone till delar som fredliga protester mot regimen och mot allt svårare livsvillkor, men nästan omedelbart kidnappade av en ohelig allians av reaktionära krafter, lierade med imperialismen och hållen under armarna av den.


Ett år har gått sedan oroligheterna i Syrien bröt ut, först och åtminstone till delar som fredliga protester mot regimen och mot allt svårare livsvillkor, men nästan omedelbart kidnappade av en ohelig allians av reaktionära krafter, lierade med imperialismen och hållen under armarna av den.

Hade det inte varit för det utländska stödet och hoppet om ett utländskt ingripande, typ det mot Libyen, hade det som alltmer utvecklats till ett väpnat uppror förmodligen aldrig brutit ut och i vart fall inte pågått i ett helt år, med inbördeskrigets hela fasansfullhet.

Det fanns i inledningsskedet möjlighet till en fredlig lösning av konflikten, med löften om demokratiska reformer från regimen i Damaskus, men denna möjlighet blockerades nästan omedelbart av USA, EU och dess allierade. Genom kravet på ett regimskifte i Syrien, som utesluter en helt avgörande förhandlingspart och därmed varje möjlighet till förhandlingar.

Detta måste sägas klart och tydligt: Genom att sätta egna maktintressen före det syriska folkets rätt till säkerhet och suveränitet bär imperialismen ett avgörande ansvar för det senaste årets dödande i Syrien, från båda sidor. USA och dess allierade blåser under konflikten i syfte att destabilisera Syrien och i nästa steg Iran. I det syftet spelar syriska liv föga roll.

Så här långt har den sk oppositionens väpnade attacker koncentrerats till städerna Homs och Hama och till några mindre orter nära den turkiska gränsen. Men i helgen nådde de också Damaskus och Aleppo, inte för första gången, men med blodigare resultat än tidigare. Tre terrordåd med bilbomber kostade drygt trettiotal civila människoliv och skadade hundratals.

Visst är det märkligt. När islamistiska terrorister spränger i London, Madrid eller Stockholm vet borgerligheten inte till sig av förnärmelse, men när samma typ av terrorister spränger i Damaskus och Aleppo renderar det knappt en notis i media. Terrorismens filosofi – att uppnå sekteristiska mål genom att sätta skräck i civilbefolkningen – är uppenbart acceptabel i Syrien och i var fall acceptabel när den går hand i hand med imperialismens politik.

Vad säger Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt. Är det inte på sin plats att skarp fördöma dessa blodiga terrordåd? Eller helgar ändamålet medlet?

Den av imperialismen stödda oppositionen i Syrien är ingen oppo-.sition i vedertagen bemärkelse; den har inget gemensamt program för vad den vill med Syrien, utan består av ett konglomerat av splittrade grupper, alltifrån isolerade avhoppare i exil till salafister och andra islamistiska extremister, som vill införa en islamistisk stat med sharialagar och allt.

Det som förenar denna sk opposition är hatet mot den sittande regimen Assad och det som håller den uppe är stödet från imperialismen och från reaktionära arabstater, som Saudiarabien, där diktaturen nu öppet medger att den beväpnar sina syriska allierade, sådana som högst troligt låg bakom helgens blodiga terroristdåd.

Är det måhända svenska vapen som kungadiktaturen i Saudiarabien forslar till Syrien? Möjligheten kan som bekant inte uteslutas.

Progressiva människor bör stödja det syriska folkets krav på demokratiska reformer och social förändring. Men ingen progressiv människa kan stödja den sk opposition som gjort sig till ett verktyg för imperialismen och vars enda framtidslöfte är ett land i kaos och splittring, sönderslitet av sekteristiskt våld och religiösa och etniska konflikter, som de av imperialismen härtagna Irak och Libyen.

Det finns välgrundad folklig kritik mot regimens nyliberala politik och lika välgrundade krav på demokratiska reformer, sedan länge framförd av de syriska kommunisterna och av andra partier inom Folkfronten för förändring och befrielse, PFCL. Men president Assad har ännu ett stort folkligt stöd, enligt den senaste undersökningen, utförd av ett institut från det mot Syrien fientliga Quatar, på en bit över 50 procent. Det finns inget folkligt stöd för kravet på Assads avgång.

Regimen är därtill sekulär, vilket ger religiösa minoriteter, som kristna, rättigheter och ett skydd de idag saknar i många andra länder i arabvärlden, som i Irak, vars kristna minoritet tvingas fly i massomfattning.

Givetvis måste det väpnade våldet i Syrien få ett slut. Men det sker inte med krav på Assads avgång, som USA, EU och det av reaktionära stater styrda Arabförbundet försöker driva igenom i FN. Det kravet förlänger istället blodbadet.

En första förutsättning för vapenvila och förhandlingar mellan folkligt förankrade parter är istället att all utländsk inblandning i Syriens inre angelägenheter upphör, som illegal vapenexport och illegal närvaro av utländsk militär och inkluderande att USA, EU och Arabförbundet ger upp det illegitima kravet på regimförändring. Regimens vara eller inte vara är en sak för det syriska folket att ta ställning till.

Nyckeln till en fredlig lösning finns utanför Syrien. I samma ögonblick som imperialismen ger upp försöket att destabilisera Syrien kan dörren till fred och normalisering öppnas. Kampen för demokratiska och sociala reformer tjänar inte på ett blodbad utan slut.