Tolgfors går – Saudigate består

Så fann Sten Tolgfors för gott att kasta in handduken, rådd därtill av de politiska marknadsförare som skall försöka rädda regeringen ur skumraskaffärerna med Saudiarabien. Tolgfors härva av halvsanningar, undanflykter och lögner blev en belastning för regeringen och Fredrik Reinfeldt.

Därför öppnades falluckan under honom i hopp om att hans försvinnande skall lugna situationen.

Givetvis kan Tolgfors inte medge några begångna fel, sådan hederlighet skulle omedelbart slå tillbaka mot hela regeringen, som kollektivt fattat de avgörande besluten. Så får de egna barnen träda i hederns ställe; det är i omtanke om sina små som Tolgfors avgår, absolut inte för att rädda Reinfeldt ur knipan.

För en gångs skull håller vi med Lena Melin på Aftonbladet. Att fly undan politiskt ansvar genom att gömma sig bakom sina barn är fegt och oärligt. Att det dessutom är ett klassiskt TV-knep gör inte saken bättre. Tolgfors gör inte bara sällskap med vännen Sven-Otto Littorin, utan också med Rickard Nixon, som framgångsrikt lanserade denna showteknik redan 1952, med hjälp av döttrarna och hundvalpen Checkers.

Att Nixon många år senare åkte dit på Watergate gör inte jämförelsen sämre. För visst finns det relevans i det nya begreppet Saudigate. Hela denna affär stinker av oegentlighet och mörkläggning.
Sten Tolgfors är en bifigur i sammanhanget. Tolgfors har inte styrt över försvarspolitiken – eller över krigspolitiken, som denna del av politiken rätteligen bör kallas – utan han sattes att administrera redan beslutad politik när företräden Mikael Odenberg inte vill vara med längre.

Pliktkänslan har det inte varit något fel på, men det har varit si och så med handhavandet, som brukligt är när svansviftande ersätter tanke. Så är Riksrevisionen inte nådig i sin kritik av Tolgfors fögderi. Men ÖB och krigsindustrins direktörer är nöjda. De har fått vad de pekat på och vad Reinfeldt och före honom Persson lovat dem.

Detta konstaterande säger två saker. För det första att Saudigate inte är Tolgfors affär, han är bara offret som skall skydda kungen. För det andra att Saudigate inte är en, utan två regeringars affär. Regeringen Reinfeldt har bara fullföljt det regeringen Person inledde.

Att det var Leni Björklund (S) som slöt det ursprungliga vapenavtalet med Saudiarabien är väl bekant. Men det är inte Björklunds signatur på detta papper som utgör det avgörande ansvaret, utan den politik som gjort Sverige till en integrerad del av imperialismens krigspolitik.

Afghanistan är bara toppen på isberget. Under ytan allierar sig Sverige inte bara med USA och Nato, utan med alla länder som står på USA:s sida, inklusive USA:s diktaturer, sådana som Saudiarabien.
Glöm tugget om demokrati och mänskliga rättigheter. Under ytan, i det mörka vatten som kallas säkerhetspolitik, gäller helt andra bevekelsegrunder. Demokrati eller diktatur är egalt. Det är imperialistisk maktpolitik som gäller.

Detta är denna dubbelmoral som gett oss Saudigate. Den verkliga politiken tål inte offentlighetens ljus; den verkliga politiken går rentav stick i stäv med den kaskad av floskler som Sveriges regeringar omger sig med. Ord och handling är varandras absoluta motsatser.

Det är därför den verkliga politiken måste mörkas, det är därför det fixas och trixas med bulvanföretag och det är därför ministern måste skyddas, när sanningen kryper närmare. Svenska folket får inte veta.

Nu är affären anmäld till Konstitutionsutskottet, vars ordförande Peter Eriksson (MP) är lika kaxig som vanligt. Här skall minsann lyftas på minsta sten. Vi är skeptiska – inte bara för att Peter Eriksson och Miljöpartiet är en del av den nya krigspolitiken, utan fast mer för att KU helt domineras av de partier som står upp till halsen i Saudigates gyttja. Skulle dessa partier fälla sig själva i KU? Nej, knappast. Detta luktar mörkläggningsoperation.

Sossarnas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin är en budbärare om vad som komma skall. Ahlin vill inte säga upp avtalet med Saudiarabien. För stora exportintäkter står på spel, menar han. Sveriges allierade måste kunna lita på att ingångna avtal gäller.

Det är i alla fall ett ärligt ord i denna härva av lögner. Den som gjort sig själv till den imperialistiska världens vapensmedja kan inte drabbas av plötsliga samvetskval. Krig är business, krig är vår business. Punkt slut.

Vi tror inte ett ögonblick på att KU kommer att reda ut Saudigate. Bortom den granskande masken är KU ett organ för att skydda den politiska makten. Men vi tror på kraften i den fredsälskande opinionen och i den antiimperialistiska rörelsen. Krig är inte svenska folkets business.

Kampen mot krig och militarism går som en röd tråd genom arbetarrörelsens historia. Tänk på det inför årets 1 maj. Den som anser att krig är business går med Urban Ahlin. Fredsvänner och antiimperialister erbjuds plats i Röd Front. Bakom parollerna:

• Nej till krig och militarism – förbjud vapenexporten!
• Sverige ut ur Afghanistan!