Trafikpolitik till salu

Valrörelsens retorik mot biltullar i Stockholm övergavs så snart valet var överståndet. Liksom löftet om att följa de många folkomröstningarnas resultat. Vilket retar inte minst kranskommunernas moderata kommunalråd.

Reinfeldt bedyrar att borgerliga biltullar är något helt annat än socialdemokratiska. Enligt Reinfeldt är sossetullar att betrakta som skatt medan borgerliga tullar är en framtidsinvestering. Det är en brännvinsadvokatyr som få lär gå på. Strunt är strunt
och tull är tull, om än i borgerlig förpackning.

Vi är som bekant  inga vänner av biltullar. Vi anser att biltullar är ett klassorättvist sätt att
lösa de problem som en abnormt ökande biltrafik utgör i framförallt storstäderna. Som alternativ förordar vi därför utbyggd, billigare och bättre fungerande kollektivtrafik.

På sikt måste biltrafiken definitivt begränsas, inte minst av miljöskäl. Och då handlar det  inte bara om privatbilismen, utan också och inte minst om att föra över tunga godstransporter från lastbil till mer miljövänliga alternativ, som järnväg och kustsjöfart.

Det handlar också om en samhällsplanering som begränsar transportbehoven. De må vara lönsamt för Scan att transportera slaktdjur från Uppland till Polen för att sedan skicka det styckade köttet i retur. Lägre polska löner ger klirr i bondemonopolets kassa. Men det är sannerligen inte lönsamt för miljön och därmed inte för samhället. Detta för att bara ta ett exempel på hur profitmaximering är samhällsskadlig.

Det tidigare biltullsförsöket i Stockholm lanserades med löftet om att avgifterna skulle användas till att förbättra kollektivtrafiken. Hur mycket löftet var värt i det långa loppet får vi inte reda på, men själva försöket gav uppemot 200 miljoner kronor till kollektivtrafiken. Vilket gav det ett försonande drag.

De borgerliga biltullarna har en helt annan utgångspunkt. Borgarna vill använda tullavgifterna till att delfinansiera motorvägsbyggen runt Stockholm, framförallt för att underlätta den tunga lastbilstrafiken. Här handlar det alltså om att möjliggöra en ökning av den trafik som behöver minska.

Inte undra på att kapitalisterna jublar.

Samtidigt tillkännager borgaralliansen att den ämnar riva upp beslutet om en ny pendeltågstunnel i Stockholm, den s.k. Citybanan. I vaga ordalag lovar borgarna att ”pröva” möjligheterna att istället öka spårkapaciteten på marken. Men det är mest utsmyckning.

Borgarförslagets kärna är att kollektivtrafiken överges till förmån för en trafikpolitik som fullt ut tillgodoser storföretagens krav på snabba lastbilstransporter. Vanliga människors behov av att snabbt oh kollektivt kunna ta sig in till Stockholm överges för att storföretagen skall få sina landsvägsburna lager ”just in time”. Och detta utan några som helst hänsyn till miljömässiga aspekter.

Låt oss i sammanhanget slå fast att vi inte är några motorvägshatare, som diverse miljöpartister och andra bakåtsträvare.

Bra vägar i hela landet är nödvändiga både ur framkomlighets- och trafiksäkerhetssynpunkt. Men bra vägar måste ingå i en trafikpolitik som målmedvetet prioriterar kollektivtrafik och miljövänliga transportalternativ. Utan en sådan prioritering byggs ett transportsystem som hotar både miljö och människa.

Det kanske allra allvarligaste i den borgerliga helomvändningen är att den i kringdebatten öppnar för privatisering av den infrastruktur som vägnätet utgör. Inte bara tullavgifterna skall användas till motorvägsbyggen, utan borgarna öppnar också för privata intressenter, som skall få tillbaka sina investeringar i kommande tullar. Inte undra på att Skanska, NCC och de andra byggjättarna gnuggar händerna!

Delprivatiserad infrastruktur, i internationell terminologi kallad Public private partnership (PPP), är vanliga i andra länder, men har i Sverige hittills bara Arlandabanan som exempel.

Privatisering ger som de flesta säkert vet avgiftsbelagda motorvägar, det är så privatkapitalet får tillbaka sina pengar. Detta är illa nog, då vägtullar gör det relativt dyrare för den fattiga än för den rike att köra snabbt och säkert.

Men detta är ändå inte det värsta. Delprivatiserad infrastruktur innebär att den avgörande makten över trafikpolitiken läggs över från  regering och riksdag till det privata kapitalet. Som bara är intresserat av att investera i projekt som är kapitalistiskt lönsamma. Glöm bort det där med att hela Sverige skall leva och släpp för all del alla tankar på en trafikpolitik som tar miljömässiga och samhälleliga hänsyn. Profiten tar bara hänsyn till sig själv.

En ytterligare dimension är att alla former av privatisering utgör en gökunge i välfärdsboet. Partnerskap mellan staten och kapitalet vad gäller infrastruktursatsningar innebär att staten reducerar sina möjligheter att göra prioriteringar mellan infrastruktur och andra nödvändiga satsningar, som inom vård och omsorg. Avtalen med kapitalet måste hållas och om pengarna sinar, så måste besparingarna göras på andra håll.

Må vara att den borgerliga helomvändningens kringdebatt ännu bara är en försöksballong, men den ligger i linje med utvecklingen i flertalet kapitalistiska länder, så hotet skall tas på största allvar. Kapitalet är på väg att utvidga sin makt på demokratins bekostnad.

Vi kommunister hävdar envist samhällets fulla ansvar för infrastrukturen. Det blir inte billigare att bygga vägar för att kapitalet bjuds in som delfinansiär. Det innebär bara en överföring av makt till storföretagens styrelserum och en än mer orättvis avgift istället för skatt. På köpet offras möjligheten att driva en trafikpolitik som tar andra hänsyn än det kapitalistiskt lönsamma.

Det återstår att se hur långt borgaralliansen förmår gå vad gäller delprivatiserad infrastruktur. Men varje steg i denna riktning utgör ett större bedrägeri än sveket mot de moderata väljarna i Stockholms välmående kranskommuner.

3 oktober 2006
Proletären 40, 2006