Ut med kapitalismen ur välfärden!

Stefan Löfven fick som han ville. Sossarnas partistyrelse säger ja till vinster i vården och i annan offentlig verksamhet. Löfven & Co sade rentav ja till obegränsade vinster, detta genom att förslaget om ett vinsttak stoppades i papperskorgen.

De kapitalistiska vård- och skolkoncernerna kan andas ut. Sossarna utgör inget som helst hot mot dem och deras verksamhet.

Givetvis förpackar sossarna sin borgerliga politik i rosa omslagspapper och röda rosetter. De kapitalistiska välfärdsmarknaderna skall förses med kvalitetslagar, som reglerar personaltätheten, och krav på ”öppna böcker”, som skall göra det omöjligt för kapitalistiska företag att trixa med redovisningen. Så simsalabim! Som genom ett trollslag skall reglerna begränsa vinstuttagen och rensa ut riskkapitalister och andra profitörer ur välfärden.

Till detta trolleritrick skall sägas att privatiseringen av välfärden i Sverige utgör en orgie i ansvarslöshet. Kapitalistiska förhållanden och företag har släppts lösa utan tanke på konsekvenserna. Ett nästan enigt politiskt etablissemang har bara haft konkurrensutsättningens ”kostnadsbesparande effekter” för ögonen, vilket gjort skola, vård och omsorg till en guldgruva för profitgiriga lycksökare.

Med små kapitalinsatser, vanligtvis har privata skol- och vårdföretag bara tagit över befintliga offentliga verksamheter, har investerarna kunnat plocka ut stora vinster att föra till diverse skatteparadis, framförallt genom att minska på lönekostnaderna och genom att sortera ut ”kostnadseffektiva kunder”.

Konsekvenserna är välbekanta, både i form av verksamhetsskandaler, som vanvården på Caremas äldreboende Koppargården i Vällingby, och i form av absurda vinstuttag.

I denna situation vill sossarna skapa ”ordning och reda i välfärden”, som det så vackert heter i partistyrelsens uttalande. Välfärdsmarknaderna skall regleras för att rida spärr mot kapitalismens värsta avarter.

I förstone kan förslaget synas rimligt. Avreglerade marknader är som alla elkunder och tågresenärer vet ett otyg. Men vi vill ändå hävda att en reglering av välfärdsmarknaderna i grunden är att kapitulera för kapitalismen, med förödande konsekvenser på sikt. För vår del vill vi istället helt avskaffa välfärdsmarknaderna, dvs helt mota ut de kapitalistiska förhållandena ur skola, vård och omsorg och återföra dessa verksamheter, som förmedlar sociala rättigheter, till offentlig drift.

En stor majoritet av svenska folket är mot vinster i välfärden. Skattepengar skall gå till mer personal och bättre verksamhet, inte till skatteparadis. Det är en sund inställning.

Men vi vill ändå vidga frågeställningen. För frågan om kapitalismens intrång i välfärden handlar inte bara eller ens främst om vinster, utan om synen på välfärdstjänsterna. För vad händer när välfärden förvandlas till en marknad, där olika aktörer konkurrerar om kunderna? Jo, barns rätt till kunskap, sjukas rätt till vård och äldres rätt till omsorg förvandlas till varor, vilka som helst, att producera så billigt som möjligt för att ge största möjliga vinst.

Just nu är denna marknad halvt socialiserad. Genom att de varor som bjuds ut i huvudsak köps in gemensamt, genom skatterna, och i huvudsak fördelas efter behov. Men den som ger kapitalismen lillfingret mister snart nog hela handen. Redan lanseras sjukvårdsförsäkringar, som ger de betalningsstarka möjlighet till förtur och bättre vård.

Det är detta som ligger i potten. När sociala rättigheter förvandlas till varor förtvinar den lika rätten i kapitalismens kontanta betalning.

Till detta vill vi hävda att kapitalistisk konkurrens passar särskilt illa vad gäller att trygga allas lika rätt till välfärd, oavsett betalningssätt. Skolor skall inte läggas ner och elever ställas på gatan för att vinsterna är för små och kommuner skall inte behöva sopa upp efter lycksökare. Sociala rättigheter måste förmedlas och planeras inom sammanhållna offentliga system, där behoven styr hela verksamheten.

Detta menar vi är helt grundläggande. Kapitalism är kapitalism, oavsett om den är reglerad eller inte; är ett system som skapar ojämlikhet. Därför bör kapitalismen helt bannlysas i välfärden. Skola, vård och omsorg skall finansieras gemensamt och ägas och drivas i offentlig regi.

Utöver detta skall sägas att Stefan Löfvens ”ordning och reda” mest är krumbukter till försvar för privatiseringspolitiken.

Ta detta med personaltätheten. Vinster skapas i produktionen, av arbetet, vilket gör att privata välfärdsföretag bara kan skapa vinstutrymme genom att pressa ner lönekostnaderna. Genom att priset är fast finns ännu inte möjlighet att locka mer betalningsstarka kunder genom högre kvalitet. Följden är att personaltätheten i kapitalistiska vårdföretag är 10 procent lägre än i kommunal och landstingsdriven verksamhet.

Detta vill Löfven & Co nu reglera genom nationella kvalitetslagar, som slår fast en norm för personaltätheten. ”Personaltätheten får inte vara väsentligt lägre i privata verksamheter än i respektive kommunal eller landstingsdriven verksamhet”, som det heter i partistyrelsens dokument.

Nu hör det till pjäsen att hela syftet med privatiseringspolitiken och dess konkurrensutsättning har varit och är att minska kostnaderna för välfärden, vilket varit synnerligen framgångsrikt. Sedan över 20 år har den offentliga konsumtionens andel av BNP successivt minskat, med kraftiga minskningar av personalen också i offentlig verksamhet.

Resurserna till välfärden utgår inte längre från behoven, utan från vad budgettaken och dess övervakare medger. Med underbemanning som följd i all verksamhet, såväl offentlig som privat.

När personaltätheten väl skurits ner till bristningsgränsen vill sossarna sätta en norm för den. Men var skall den sättas? Skall den utgå från de faktiska behoven och därmed kraftigt öka anslagen till välfärden?

Nej, alls inte. Om ökade anslag säger budgetslaveriets S-företrädare inte så mycket som ett knyst. Så blir det någonsin en norm för personaltätheten, så lär den med sossarnas bifall hamna någonstans mittemellan dagens privata och offentliga, med förtur för den privata. För budgetslavar finns det alltid effektivitetsvinster att ta ut.

Man skall inte vara alltigenom negativ. Visst finns goda delar i S-förslaget, som att skolpengen skall styras av elevernas behov och ersättningen inom vården av vårdtyngden. En sådan ordning skulle ge en gnutta mer rättvisa inom alltmer orättvisa marknadssystem.

Positivt är också att S säger nej till borgarnas propå om att göra Lagen om valfrihet, LOV, obligatorisk och att de vill ge kommunerna möjlighet att göra riktade upphandlingar.

Om inte annat kan det vara bra att påminna om dessa förslag, om och när det blir upp till bevis för Löfven & Co.

Men S-förslagets grundbult är det fullständiga bejakandet av kapitalismen och dess marknadsrelationer, inklusive vinstuttaget. S vill inte begränsa kapitalismens framfart i välfärden, bara reglera den en smula.

Reaktionerna på förslaget är förutsägbara. LO:s ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är nöjd, trots att hans egen organisation kräver vinstförbud, fattas bara annat, medan Svenskt Näringslivs Urban Bäckström
i vanlig ordning går i taket i kolerisk upprördhet, fattas bara annat det också.

Enligt Bäckström utgör Löfvens mjuka reglering ett ”näringsförbud för stora delar av tjänstesektorn” och ”det allvarligaste hotet mot det fria näringslivet på decennier”. Den karlen kan inte vara riktigt funtad.

För vår del hävdar vi envist det näringsförbud som Bäckström bara fantiserar om. Allt som luktar kapitalism och kapitalistiska företag bör kastas ut ur välfärden. Och mer än så. Vi vill riva budgettaken och kasta ut budgetslavarna. Enligt vår uppfattning skall behoven styra anslagen till välfärden och välfärdssektorn skall drivas i ett sammanhållet offentligt system.

Det kan synas udda, men det är värt att kämpa för. Den som vill ha en välfärd lika för alla säger nej till kapitalism.