Utmaningen mot samförstånd och lönetak måste komma underifrån

Avtalsrörelsen 2016 ser ut att bli en framgångssaga för de socialdemokratiska samförståndsivrarna i facktoppen. Efter att fackpampar och företagsledare inom storindustrin fått sitt lönetak på plats, det så kallade märket, tog LO:s Thorwaldsson och Svenskt Näringslivs Carola Lemne varandra i hand och förmanade i enig stämma att nu är det full lydnad som gäller.

Du skola inga andra gudar hava jämte märket, var budskapet från Thorwaldsson och Lemne. Thorwaldsson lyckas med konststycket att framställa sitt skydd av storföretagens övervinster som något modigt, ansvarsfullt och till och med ett slag för jämställdhet och rättvisa. Det är sannerligen en uppochnedvänd värld vi lever i när rekordvinster och aktieplundring framställs som rättvisa och fackföreningar som vill förhindra att arbetarna får höjda löner på vinsternas bekostnad kan utmålas som modiga.

Sanningen är den motsatta. Storföretagens lönetak är en garant för växande orättvisa och så länge det socialdemokratiska samförståndet inte utmanas underifrån av en militant och självständig arbetarkamp är överklassens vinster och förmögenheter ohotade.

Lönefrågan handlar i grund och botten om fördelningen av de rikedomar som arbetarklassens gemensamma arbete skapar. Ska pengarna gå till att göra livet så bra som möjligt för alla eller till att berika ett fåtal?

Sedan 1980-talet har Sverige, precis som resten av den kapitalistiska världen, valt den senare vägen. Att kapitalister förespråkar en politik för att berika sig själva är inte särskilt förvånande. Men att fackföreningarna gör det samma är desto värre. Resultatet av fack och kapitals gemensamma kamp för att hålla tillbaka arbetarlönernas andel syns i statistiken. Lönernas andel av Sveriges BNP har pressats ner med hundratals miljarder kronor.

Pengarna omfördelas från arbete till kapital, vilket i sin tur dränerar hela samhället på resurser. Omfördelningen från arbete till kapital innebär förlorade skatteintäkter för den gemensamma välfärden. Ju rikare kapitalisterna blir desto fattigare blir länderna och dess medborgare. Det är denna ordning som storföretagens lönetak är skapat att skydda.

Under samma årtionden som storföretagens lönetak snickrats på plats har klyftan mellan toppen och den vanlige medlemmen inom facket följt samma väg som klyftan mellan vinster och löner. Det är
ingen tillfällighet.

Fackföreningar är karriärstegar för arbetsskygga personer med socialdemokratisk partibok så att dessa ska kunna tillskansa sig höga inkomster och stora förmögenheter och förbereda sina fortsatta karriärer inom näringsliv eller politiken. Fackpamparna har löst klassamhällets problem genom att själva bli en del av överklassen. I maktens korridorer är klassamhället avskaffat – här lever alla enligt överklassens etikettsregler.

Swedbankskandalen, Kommunalskandalen och den senaste veckans avslöjanden om skatteflyktingar via brevlådeföretag i Panama visar den ruttna moralen i samhällstoppen. I EU-Sverige är demokrati, dvs folkmakt, ersatt av kleptokrati, dvs tjuvarnas styre. Det är vinsterna hos tjuvarna i toppen som fackföreningarna skyddar genom lönetak.

Det är resultatet av Socialdemokratins toppridning av arbetarnas rörelse. Ryggradslösheten är kanske tydligast hos en sådan som Thomas Östros. På första maj 2012 tågade den tilltänkte socialdemokratiske finansministerkandidaten till tonerna av Arbetets söner. Från talarstolen i Skutkärs Folkets hus talade Östros med sedvanlig socialdemokratisk retorik om rättvisa och solidaritet.

Tillbaka i huvudstaden tog Östros dagen efter, den andra maj, en promenad på några hundra meter från riksdagshuset till Bankföreningens högkvarter på Regeringsgatan. Med tredubblad lön blev den tidigare kritikern av bankernas bonusar och girighet den varmaste försvararen av storbankernas plundring.

Med socialdemokrater i toppen inom fackföreningarna är det inte konstigt att de är lika ihärdiga i att snickra lönetak för arbetare som att snickra stegar för de egna välbetalda karriärerna.

Avtalsrörelsen 2016 ser dessvärre ut att stärka storföretagens lönetak och det motstånd mot märket som rests av andra fackförbund ser dessvärre ut att tystna efter att Thorwaldsson och Lemne krävt rättning i leden.

Utmaningen mot samförståndet och storföretagens lönetak måste komma underifrån. En sådan rörelse måste knyta tillbaka till det som är meningen med fackföreningen. Att vara en kämpande gräsrotsorganisering för att förena arbetare till gemensam kamp mot arbetsköparna.

En arbetarorganisation som kämpar för att stärka arbetet på vinsternas bekostnad, inte som skyddar vinsterna från arbetets krav. En organisation vars avtal och stridsåtgärder beslutas genom omröstning bland medlemmarna och inte genom beslut bakom stängda dörrar i Stockholm. En facklig organisering byggd på demokrati och kollektivism där förtroendevalda lever under samma förhållanden som medlemmarna och kan avsättas om de visar minsta tecken på korruption.

Avtalsrörelsen 2016 visar att vägen fram till att bryta med samförståndet är lång. Men det är den enda väg som leder mot en framtid där solidaritet mellan arbetare går före lojalitet med storföretagen.