Vad kan vi lära av brittiska valet?

Ledare
Bilder

I en ledare i Proletären förra hösten ställdes frågan vem ska leda Storbritannien ut ur EU. Den 20 september 2016 skrev vi: ”Läget är utmärkt för att med Brexit som bakgrund lägga fram ett politiskt program för hur ett Storbritannien bortom EU ska se ut. Hur åtstramningspolitiken ska brytas, avindustrialiseringen stoppas, klassklyftorna angripas och det thatcheristiska spöket äntligen begravas. Det rimliga efter Brexit vore därför ett nyval där de olika partierna lägger fram sina politiska program för vilken politik som ska leda landet ut ur EU och låter väljarna säga sitt.”

Proletären har inte för vana att skriva politiska handlingsprogram åt andra länder. Det är en uppgift som åligger kämpande arbetare och partier i dessa länder. Men i det här fallet kan vi bara konstatera att efter sju månader lyssnade Storbritanniens konservativa ledare Theresa May till Proletärens andra uppmaning och utlyste ett nyval. När nyvalet var ett faktum lyssnade Labourledaren Jeremy Corbyn till den förra uppmaningen och lade fram ett manifest för en politik där de sociala och ekonomiska frågorna står i centrum.

Labours manifest är i egentlig mening inte särskilt radikalt. Det handlar om traditionell välfärdspolitik med en tydlig klasstämpel. En politik för de många, inte för de få, som Corbyns slogan lyder. Men sett med svenska glasögon, i ett Sverige där något så måttfullt som en vinstbegränsning i välfärden beskrivs som rena bolsjevismen, finns all anledning att låta sig inspireras av manifestet och Labours historiska upphämtning under valkampanjen.

Det är den största upphämtningen för Labour sedan valet 1945 då den brittiska arbetarklassen sparkade ut ärkereaktionären Churchill från 10 Downing Street. Parallellerna mellan nu och då är uppenbara. När den nationella frågan blir löst, genom segern över fascismen 1945 och segern över EU 2017, ställs klassfrågorna i centrum.

Trots att Theresa May sitter kvar som premiärminister, till skillnad från sin imperialistiska föregångare Churchill, blev valet ett svidande nederlag för de konservativa. När May utlyste nyvalet i april såg det hela ut ett bli en promenadseger för hennes konservativa parti. Målet med nyvalet var att stärka Torypartiets mandat inför förhandlingarna med EU om utträdet som ska inledas i juni. Med ett starkt politiskt mandat i ryggen ville May garantera ett EU-utträde till förmån för brittiskt storkapital i allmänhet och finanskapitalet i London City i synnerhet.

Därpå bestämde sig May för den vågade taktiken att avstå från att delta i valdebatter med sina politiska motståndare. Det var möjligen en taktik byggd på självinsikt med tanke på att May har värmen och karisman hos en istapp – hon framstår lite som en Anna Kinberg Batra i kolonial tropikhatt.

Men det var en förödande taktik ställd emot Corbyn och den rörelse som bär fram honom, vars självförtroende är på topp efter att vid två tillfällen grundligt besegrat kuppförsöken från den egna högern. Och inför ett politiskt manifest som ställer klassfrågorna i centrum, inte den brittiska imperialismens relation till andra imperialistmakter, vreds hela det politiska alternativet ur högerns hand.

Valet blev även ett svidande nederlag för UKIP, som sopades bort från den politiska banan. UKIP kunde ta plats i politiken så länge övriga partier slöt upp bakom EU. UKIP kunde profitera på den berättigade uppfattningen hos många britter att deras land sålts ut till Bryssel och Berlin. Men genom Brexit slogs benen undan på den klasslösa nationalismen.

Det borgerliga EU-motståndet återvände till fadershuset Tory och genom att ställa klassfrågorna i centrum kunde Labour övervinna den splittring som Brexit skapade mellan ett proletärt EU-motstånd och en vänster i metropolerna som anammat EU men samtidigt är radikal i sociala och ekonomiska frågor.

Proletären har som sagt inte för vana att skriva ut politiska program åt andra länders kämpande arbetare, lika lite tror vi att det är möjligt att kopiera det som sker i andra länder och använda detta som någon blueprint för klasskampen i Sverige. En framgångsrik klasspolitik i Sverige kan bara formas utifrån en konkret analys av de konkreta förhållandena i vårt eget land.

Men visst finns det både lärdomar och inspiration att hämta från det som händer på andra sidan Nordsjön. Inte minst visar den brittiska utvecklingen hur frågan om det nationella självbestämmandet och klasskampen hänger ihop och varför varken den klasslösa nationalismen eller den nationslösa vänstern lyckas hitta rätt i politikens villervalla.

2017-06-14
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.