Våldet i Malmö

I Malmö sprider en uppenbart störd person skräck genom att skjuta skarpt mot slumpvist utvalda invandrare. I Östersund angrips en nyöppnad flyktingförläggning av en lynchmobb.

Nej, detta utspelas inte de första åren på 1990-talet, då John Ausionius, känd som Lasermannen, härjade i Stockholm och då flyktingförläggningar brann runt om i Sverige, utan det händer 2010. Varvid frågan genast blir om den otäcka parallellen bara är en tillfällighet eller om det är historien som upprepar sig.

När John Ausionius greps 1992 efter att ha skjutit sammanlagt elva personer, varav en till döds, förklarade han att hans vendettor mot för honom helt okända invandrare var inspirerade av det främlingsfientliga riksdagspartiet Ny Demokrati, som härjade som värst just de år Ausionius var aktiv.

I Ausionius sjuka medvetande – den rättspsykiatriska utredningen visade att han led av en antisocial personlighetsstörning – utgjorde skjutningarna  ett välmenande bidrag till kampen mot den massinvandring som Ny Demokrati framställde som det avgörande hotet mot Sverige.

Här uppstår genast en parallell. För 2010 har vi åter ett främlingsfientligt, rasistiskt parti i Sveriges riksdag, ett parti som demoniserar invandrare från framförallt muslimska länder och som framställer dem som en främmande och oönskad svulst på den svenska samhällskroppen.

Är det kanske denna retorik som satt igång den uppenbart störda person som nu härjar i Malmö?

Vi vet inte och kan inte veta förrän galningen är gripen och förhörd. Men vi vet att demonisering av grupper – de må sedan handla om judar, muslimer, homosexuella eller vilken grupp som helst – utgör grogrund för övergrepp mot dessa grupper, utförda av extremister inom den rasistiska och homofoba undervegetation som omger främlingsfientliga partier och i extremfall av störda personer som John Ausionius.

Detta gör parallellen just otäck. Med SD:s inträde i riksdagen har rasismen åter blivit rumsren. Det ger en förgrovad samhällsdebatt, men det ger också uttryck som attacken mot flyktingsförläggningen i Östersund. Den verserade rasismen har alltid en våldsam baksida.

Vad gäller skjutningarna i Malmö måste man konstatera att den eller de som ligger bakom dem går längre än på sin John Ausionius, som sköt sina offer på öppen gata eller på offentliga platser. I Malmö har några offer blivit beskjutna   i sina hem, vilket gör skräcken värre. Var går man säker om man inte ens är säker i sitt eget hem?

Till den sidan av saken måste man uppmärksamma Sverigedemokraterna, som genom partisekreteraren Björn Söder låter meddela att skjutningarna i Malmö ges alldeles för stor uppmärksamhet i media.

”Våldet som Sverigedemokraternas utsatts för har knappt rönt några rubriker, men när invandrare beskjuts blir det debatt”, säger en upprörd Söder i Aftonbladet (22/10).

Som alla vet har vi upprepat fördömt sabotagen av SD:s möten och andra våldsaktiviteter riktade mot SD, men detta uttalande är ändå makalöst. Genom att tycka synd om sig själv och SD bagatelliserar Söder ett dödligt våld mot slumpvist utvalda människor, vilket inte lär göra den uppenbart störda personen bakom dåden mer återhållsam.

För en lekman syns det märkligt att skjutningarna i Malmö kan fortgå utan att polisen kan gripa förövaren eller förövarna, men vi kan bara hoppas att spaningarna ger resultat och att den eller de som utför dessa vansinnesdåd snart sitter inom lås och bom.

Men för att stoppa det rasistiska våldet krävs mer, oavsett om det utförs av lynchmobbar, som i Östersund, eller av psykiskt störda personer, som i Malmö;  krävs kamp mot demoniseringen av människor på grund av etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning eller vilken egenskap demoniseringen än utgår från.

Kampen mot det rasistiska våldet är med nödvändighet en kamp mot rasismen och därmed en kamp mot Sverigedemokraterna.