Hoppa till huvudinnehåll
Av

Valfiaskot i Västra Götaland


Nyvalet i Västra Götaland blev ett sannskyldigt fiasko för den stolta svenska demokratin. Endast 43,1 procent av de röstberättigade makade sig iväg till valurnorna, vilket är i klass med EU-valens bottennapp.

I många länder krävs ett valdeltagande på minst 50 procent för att ett valresultat skall bli godkänt. Det är en rimlig ordning. Ett parlament som har mindre än hälften av väljarna bakom sig saknar legitimitet.

Några sådana krav ställer dock inte maktkåta svenska politiker. De beklagar sig pliktskyldigt över väljarnas ointresse och över detta ointresses hot mot demokratin, men när eftervalsdebattens upprördhet lagt sig, vilket lär gå fort, träder de till författning som om de hade den
legitimitet de inte har.

För så är det med den svenska demokratin anno 2011. Valen är mest en transportsträcka för den politiska makten, där partierna kivas lite och lovar lite mer, men så snart vallokalerna stängt gör partierna upp över huvudena på de väljare de mest betraktar som valboskap.

Att valdeltagandet skulle bli lågt i detta omval var utskrivet från början. En orsak är att ett landstingsval inte förmår mobilisera väljarna utan det mediala uppbåd som ett riksdagsval medför, trots att landstingsval inkluderar så viktiga frågor som sjukvård och kollektivtrafik. En politik som inte längre hämtar sina företrädare från arbetsplatser och folkliga organisationer klarar sig inte utan medias ivriga trummande.

En annan orsak är att en god del av väljarkåren uppfattade nyvalet som ett spektakel. Det är både rätt och fel; rätt för att väljarna har rätt att kräva att ansvariga myndigheter skall klara av att organisera ett val utan så grava fel att det krävs ett nyval; fel för att myndigheternas inkompetens måste rättas till.

Helhetsintrycket av nyvalet är att Sverige framstår som en bananrepublik, särskilt som också nyvalet omgärdas av rapporter om grava fel. Sverige borde kanske begära demokratibistånd istället för att självgott erbjuda sig att ge sådan hjälp.

Politikerna lär som sagt förtränga valfiaskot fortare än kvickt. För dem gäller det bara att bli valda, som i valen till EU-parlamentet. Statsvetarna, vilka gärna framträder som demokratins självutnämnda väktare, är dock mer bekymrade. De vill vidta åtgärder för att förhindra framtida fiaskon.

Statsvetarprofessorn Sören Holmberg vill ge Valprövningsnämnden utökade befogenheter för att undvika framtida nyval. Avslöjas fel och fusk måste nämnden ges befogenhet att fastställa valresultatet efter eget gottfinnande, menar Holmberg. Det är naturligtvis oacceptabelt. I en demokrati kan byråkrater inte ersätta väljare.

Statsvetaren John Högström vid Mittuniversitetet är inne på en annan linje. Högström vill införa rösttvång, som i Belgien, Luxemburg med flera länder. Om politikerna inte lyckas locka till sig väljarna av egen dragningskraft måste väljarna tvingas till valurnorna genom hot om repressalier. Det är lika oacceptabelt.

För vår del rekommenderar vi en utvidgning av demokratin. Grundorsaken till den växande skepsisen mot politiken är att alltfler människor inser att deras röst är av ingen eller ringa betydelse. De avgörande besluten är redan fattade i maktens korridorer i Bryssel och Stockholm eller i storföretagens direktionsrum. Verklig demokrati kräver väljarnas makt över hela samhället och över alla beslut.

I Västra Götaland är de rödgröna nu största block med 19,73 procent av de röstberättigade bakom sig. Det är amerikansk presidentklass på det! De rödgröna har inte egen majoritet, utan Sverigedemokraterna träder in som vågmästare till ivrigt beklagande från övriga partier och till lika ivriga försäkringar om att inget av blocken avser att ta i SD med tång. Med undantag för moderaten Johnny Magnusson, som genast fick bannor för sin SD-invit med omedelbar botgörelse som resultat.

Detta är dock mest spel för galleriet. När strålkastarljuset släckts råder partiöverskridande samstämmighet i regionfullmäktige, vilket visas av att Västra Götaland under de två senaste mandatperioderna regerats av en koalition mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern. Ingen blockpolitik där inte.

Vad de nuvarande regeringsförhandlingarna landar återstår att se, men det spelar föga roll. Oavsett regering blir politiken i stort sett densamma. Eftersom den bestäms av budgettak och lagstadgad privatiseringspolitik.

Kommunistiska Partiet ställde upp i nyvalet. Vi gjorde det i respekt för de väljare som röstade på oss i september, men utan större entusiasm och utan att satsa stort på valrörelsen. Det hade vi inte resurser till efter en intensiv vår. Resultatet blev därefter. Vi behöll vår procentuella andel, men tappade många väljare.

Vi hänger inte läpp för det – detta är inget val att minnas – men vi vill i alla fall tacka de väljare som gick till vallokalerna enkom för att rösta på oss. Det värmer!

Nu vänder vi blad och tar nya tag i kampen mot högerpolitiken. Vi hoppas att ni är med oss i den också!