Vänsterpartiet i USA:s ledband

Ledare

Kriget i Syrien är ohyggligt och måste snarast möjligt få ett slut, om detta säger sig de flesta vara överens. Eller? Nja, riktigt så entydigt är det inte. För hur kan det i så fall komma sig att FN:s säkerhetsråd i förra veckan röstade nej till ett ryskt resolutionsförslag om omedelbart eldupphör i Aleppo? Ja, du läste rätt. Säkerhetsrådet sa nej till eldupphör i Aleppo för att istället rösta ja till ett ensidigt stopp av de rysk-syriska bombningarna av rebellfästen i den östra delen av staden, ett ja som planenligt stoppades av ett ryskt veto.

Av självklara skäl. Naturligtvis kan inte en part i en militär konflikt gå med på att lägga ner vapnen samtidigt som den andra ges fritt fram att omgruppera sig, transportera in nytt krigsmaterial och fortsätta sina militära aktiviteter, som i fallet Aleppo består av tung artilleribeskjutning av civila mål i den västra delen av staden.

Men det självklara är inte självklart när krigspropagandan får tala ostört. Det som framställs som ett initiativ för att skydda civilbefolkningen i östa Aleppo var i verkligheten ett provokativt försök att förändra den militära styrkebalansen till den pressade så kallade oppositionens fördel; var en satsning på att hålla igång det ohyggliga kriget.

Det är något underligt med alla dessa västliga fredsduvor. ”Det finns ingen militär lösning av konflikten i Syrien”, säger Barack Obama. ”Det finns bara en politisk lösning”, ekar Margot Wallström. ”Det är förhandlingar vi vill ha”, ropar Hans Linde från Vänsterpartiet.

Visst låter det bra. Vi förespråkar också en politisk lösning, där den militära konflikten bringas till ett slut och där det syriska folket sedan ges möjlighet att suveränt bestämma över landets framtid, gärna under FN:s överinseende, men utan annan utländsk inblandning. Men se, så ser inte våra fredsduvor på saken. Deras ”politiska lösning” diskvalificerar redan från början president Assad och den syriska regeringen; diskvalificerar den part som kontrollerar huvuddelen av Syriens befolkningscentra och vars deltagande därför är helt nödvändig för varje fredsprocess värd namnet.

”Assad verkar tro att han kan klamra sig fast vid makten. Omvärlden måste därför vara glasklar med att Assad aldrig kan vara en del av Syriens framtid”, säger Hans Linde i ett uttalande från Vänsterpartiet (3/10). Barack Obama kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är ”omvärlden” som skall besluta om Syriens framtid, inte det syriska folket, en ”omvärld” som uppenbart innefattar USA, EU, Sverige, Turkiet och Saudiarabien, som likt Linde exkluderar Assad från framtiden, men inte Ryssland och Iran, som anser att det är det syriska folkets sak att bestämma över både sin egen och Assads framtid.

Hans Linde får tycka vad han vill om Bashar al-Assad och hans regering, för vår del är vi absolut inte okritiska. Men att påstå att det går att få till stånd en politisk lösning av konflikten i Syrien utan Assad är intellektuellt ohederligt. En politisk lösning blir möjlig först när Assad och den syriska regeringen erkänns som en legitim och helt avgörande part i förhandlingsprocessen, allt annat är att de facto förespråka en imperialistisk, militär lösning. I Hans Lindes ord ekar budskapet från Vita Huset och Pentagon.

Just nu pågår förhandlingar om FN-sändebudet Stefan de Misturas förslag om att evakuera al-Nusrafrontens islamistiska krigare från östra Aleppo, med vapen och allt. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ställde sig omedelbart positivt till förslaget, som snabbt skulle göra slut på lidandet i Aleppo. Utan al-Nusra faller rebellfronten. Enligt Lavrov är också regeringen i Damaskus försiktigt positiv. Men vad säger Vita Huset och vad säger Hans Linde? Är Assads skalp viktigare än ett slut på kriget?

2016-10-12
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.