Varför inte 2000-talskommunism?

Ledare
Bilder

I söndags var det Åsa Linderborgs tur att gästa SVT-programmet Min sanning. Linderborg är sedan länge en av de klarast lysande stjärnorna på den svenska vänsterhimlen. Vass i pennan, klar i tanken och orädd i konfrontationerna med högern och borgerligheten. Proletären är inte alltid överens med Linderborg, men absolut samstämmighet är inte nödvändigt för politisk samhörighet.

Uppvuxen i arbetarklassen och i en kommunistisk familj har Åsa Linderborg ofta intagit en klasståndpunkt och visat en hederlighet inför arbetarrörelsens och socialismens historiska erfarenheter som gör henne unik i Mediesverige. Dessvärre har Linderborg en tendens att famla i lägen när motsättningarna skärps. Som hennes tystnad inför och under det imperialistiska kriget mot Libyen.

Den välvillige har tolkat detta som taktik och en linderborgsk insikt om att det medföljer begränsningar med en anställning hos kapitalisten Schibsted. Men på senare tid har felstegen kommit allt tätare. Är det tillvaron i den stockholmska mediebubblan som sätter sina spår? Som Linderborgs fastslående att hon alla dagar i veckan skulle rösta på Hillary Clinton eller hennes mer än lovligt vacklande syn på EU-motståndet i samband med Brexitomröstningen.

Man kan inte låta bli att tänka på en historia från arbetarrörelsens barndom. När August Palm beklagade sig över Axel Danielssons övergång till reformismen efter flytten till Skåne. En övergång som enligt Palm berodde på att Danielsson allt för mycket umgicks med studenterna i Lund. Det sociala varat och umgänget påverkar mer än man tror – och mediebubblans Stockholm tillhör säkerligen en av de för tanken mest korrumperande miljöerna. Det gäller att stå emot för att inte glida med.

Pressad om sin ideologiska ståndpunkt kom Åsa Linderborg i Min sanning-avsnittet ut som 1800-talskommunist. För en progressiv människa är det en minst sagt bakåtblickande ståndpunkt. För en människa som dessutom är historiker är det en knepig hållning att tro att man kan dra ett streck över ett helt århundrade. Och dessutom ett århundrade som i så stor utsträckning präglades av arbetarklassens och socialismens utmaning mot kapitalismen.

Socialismen och arbetarklassen är unga. Det tog borgerligheten uppåt 1000 år och upprepade kraftmätningar innan det gamla samhällssystemet kunde besegras. Det var ingen långsam evolutionär process där det gamla sakta gav plats åt det nya. Det var en revolutionär process fyllt av kamp, där tider av framgångar gav plats åt långvariga reaktionsperioder.

Att arbetarklassen under de 150 år som den verkat som en självständig klass lyckats skaka kapitalisterna i grunden, är allt annat än ett misslyckande.

Men nederlaget i den första kraftmätningen är ett faktum. För 25 år sedan var det uppenbart att kapitalismen och borgarklassen hade vunnit första ronden. Sett ur detta perspektiv är realsocialismens sammanbrott i Östeuropa och socialdemokratins uppslutning bakom den nyliberala EU-kapitalismen två delar i samma process.

Istället för att hoppa över 1900-talet och återgå till att bli 1800-talskommunister befinner vi oss i den angenäma situationen att vi kan betrakta 1900-talet i backspegeln. Vi kan analysera den första kraftmätningen och dra slutsatser för att kunna organisera den kommande kraftmätningen. Vi kan med andra ord bli 2000-talskommunister.

Den avgörande lärdomen från de gångna 150 åren är att det krävs en självständig och klassmedveten arbetarrörelse, som står fri från inflytande från medel- och överklassen och dessa eliters vilja att företräda och uppfostra arbetarklassen.

1800-talskommunisten Karl Marx hade rätt när han dömde ut de liberala krafter inom arbetarrörelsen som predikade försoning och samarbete mellan klasserna och när han tog fighten med de hemliga sammanslutningar som såg elitistiska konspirationer som vägen till att störta kapitalismen. Istället förespråkade Marx ”den proletära rörelsen” som han beskrev som ”den självständiga rörelsen av det oerhörda flertalet i det oerhörda flertalets intresse”. Han menade att detta oerhörda flertal måste formera sig ”till klass och därmed till politiskt parti”.

Det gäller även idag. Avindustrialiseringen i kapitalismens kärnländer gör att en arbetarrörelse kommer att se annorlunda ut i formen, men inte i innehållet. Formerandet av en sådan självständig klassrörelse måste idag göras i kamp mot liberala krafter – vilket gäller hela det politiska etablissemanget – som predikar samförstånd, som hävdar att kapitalisternas klassintresse är ett allmänintresse och som vill göra arbetarklassen lojal med eliternas projekt, inte minst genom att skrämmas med att alternativa borgerliga krafter är så mycket värre.

Klassrörelser är sällan raka och tydliga, i varje fall inte i dess outvecklade och omogna former. Här gäller det att knacka ut den klassmässiga kärnan och inte låta denna döljas av ideologiskt slagg. Till att börja med gäller det att överhuvudtaget se och utgå från arbetarklassen, inte betraktad genom tv-program, akademiker eller kulturjournalisters ögon eller som statistik i opinionsundersökningar, utan som en levande och verkande klass som bär upp samhället genom sitt arbete.

När den segrande kapitalismens skrytbygge börjar skaka i sina grundvalar blir elitens folkförakt allt öppnare, men de behöver även en vänsterflank i försvaret. En vänsterflank som med lagom doser kritik trots allt landar i ett försvar av det gamla. Det vore under Åsa Linderborgs värdighet att åta sig att spela denna roll.

En frisk och framåtblickande 2000-talskommunism, som står fast i sin klasståndpunkt och vågar lära av historien, får inte begränsa sig till sekterismens trånga uniform. Den måste byggas utifrån en bred politisk samhörighet. Men den kan aldrig finna sin livsluft i mediebubblans syrefattiga instängdhet.

2016-12-07
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.