Hoppa till huvudinnehåll
Av

Varning för anpasslingar

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har lett till unisona försäkringar från riksdagens övriga partier. Inget parti har minsta avsikt att samarbeta med eller ens ge så mycket som ett lillfinger till SD, inte ens Folkpartiet, som i valrörelsen fiskade i SD:s bruna vatten. Nu pågår istället en märklig kohandel, där Miljöpartiet lovar att samarbeta med regeringen vad gäller flykting- och invandringspolitiken. Miljöpartiet skall alltså rida spärr mot Sverigedemokraterna genom att ge upp sin kritik av en politik som redan anpassats till SD och som kommer att anpassas än mer, åtminstone om Tobias Billström får hållas.




Vi litar inte ett skvatt på försäkringarna. Må vara att Fredrik Reinfeldt inte kommer att sluta några formella uppgörelser med SD, det vore för utmanande, men behöver han SD:s stöd för att få igenom nya skattesänkningar till de rika, så lär han bjuda på det som krävs, precis som Carl Bildt på sin tid bjöd på det Ny demokrati krävde. Allt som behövs är ett litet handslag bakom lykta dörrar och vips förvandlas Sverigedemokraternas politik till oantastligt moderat.
Jimmie Åkesson lär inte misstycka. Huvudsaken är inte vem som driver hans politik, utan att den går igenom.

Vi vill rentav påstå att vågmästarställningen inte är avgörande för SD. All erfarenhet från andra länder, som från Danmark, säger istället att samtliga andra partier anpassar sig till främlingsfientliga partiers agendor, av valtaktiska skäl. Blotta närvaron av sådana partier driver politiken i mer invandrarfientlig riktning.

Ett snabbt och illavarslande uttryck för en sådan anpassning fick vi redan veckan efter valet, då de borgerliga partierna i kultur- och fritidsnämnden i Ludvika kommun uttalade sig för att halvera kommunens flyktingmottagande, märkligt nog med stöd från Vänsterpartiet.

”Före valet mötte vi reaktioner. Människor, främst äldre, som besökte vårt valtält sa att vi inte skall ta emot några flyktingar alls. På det örat lyssnar vi inte, men vi tycker att mottagandet skall halveras så att främlingsfientligheten inte börjar sprida sig i Ludvika”, säger Håkan Frank(M) till Dalarnas Tidning.
Kan det sägas tydligare? SD skall bemötas genom att övriga partier tar över SD:s politik, om inte helt och hållet så till hälften.
I Ludvika stod sossarna emot framstöten

”Det här är ett populistiskt utspel. Precis som andra kommuner skall vi ta hand om utsatta människor. Främlingsfientligheten blir inte större för att vi tar emot 100 istället för 50 flyktingar”, säger Ingvar Henriksson (S).

Heder åt honom. Flyktingpolitik handlar om att ge utsatta människor skydd. För vad är alternativet? Att minska främlingsfientligheten genom att skicka tillbaka hälften av flyktingarna till förföljelse, tortyr och rentav död?

Så har anpassningen redan påbörjats på lokal nivå och det lär dessvärre inte dröja länge förrän den märks av också i riksdagen, om inte en kraftfull opinion säger stopp och belägg.

Detta måste sägas klart och tydligt. Sverigedemokraterna är ett otäckt parti med rötter i den nazistiska rörelsen och med öppen rasism – islamofobi – som en bärande del av det politiska budskapet. Men det är ändå inte SD som utgör det akuta hotet mot en flyktingpolitik som utgår från skyddsbehov och mot invandrarnas rätt, utan anpassligheten.  

Det är vare sig demokratiskt eller rimligt att ett parti med 5,7 procent av väljarna bakom sig skall kunna dirigera flyktingpolitiken. Därför måste fokusen breddas. Varje eftergift för SD måste brännmärkas.

Enligt Valu hämtade Sverigedemokraterna sina nya väljare från samtliga riksdagspartier, men flest från Moderaterna. 48 procent av SD-väljarna definierar sig själva som höger, så de har i det avseendet hamnat rätt. SD är ett inbitet och djupt reaktionärt högerparti.

Det sorgliga är att det inbitna högerpartiet SD också samlat arbetarväljare och väljare som definierar sig själva som vänster (18 procent) och det främst på invandringsfrågan. Det handlar om högst 6-7 procent av arbetarväljarna, men det är illa nog. Arbetare som tror att det är invandringen som utgör problemet i ett Sverige som rivs ner och isär av kapitalism och högerpolitik är förlorade för klass-kampen.

Denna sida av Sverigedemokraternas valframgång måste problematiseras. Hur vända arbetare bort från SD:s förljugna problembeskrivningar och enkla lösningar?
Svaret är ganska givet. Det gäller att blottlägga de verkliga orsakerna till samhällsproblemen. Det är kapitalismens krav på allt större vinster som flyttar jobben utomlands och som skapar allt större klassklyftor här hemma. Det är högerpolitiken som går kapitalismen tillhanda genom privatiseringar och nedskärningar i välfärden.

Detta är det enkla som är det svåraste. I kampen mot SD räcker inte ack  så vackra hyllningar till det mångkulturella, utan det krävs också arbetarpolitik och ett samhällsalternativ bortom kapitalismen.

Det kan storståtligt, men är alls inte avsett så. Vi säger bara att kampen mot såväl SD som SD-anpasslingarna måste gå hand i hand med antikapitalistisk klasspolitik.

Ledaren
Proletären nr 39, 2010