Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vattenfall som politiskt haveri


Att Lars G Josefsson är en kapitalist av renaste snitt råder det ingen som helst tvekan om. Men det är ändå inte Lars G Josefsson som utgör och utgjort Vattenfalls problem. Utan de regeringar som utsett honom och som låtit honom hållas som kapitalist av renaste snitt, utan andra ägardirektiv än att Vattenfall skall maximera vinsten på en gränsöverskridande kraftmarknad.

För vår del har vi inget att invända mot Tysklands krav på att företag som driver kärnkraftverk skall vara fullt skadeståndsskyldiga i händelse av en olycka. Det är tvärtom ett fullständigt rimligt krav, som också bör inkludera full och över tid obegränsad skadeståndsskyldighet vad gäller hanteringen av det radioaktiva avfallet. Kapitalistiska företag som tjänar pengar på risktagande, det må gälla kärnkraft eller annan riskfylld verksamhet, måste avkrävas ansvar för vad de sysslar med.

Naturligtvis finner vi det orimligt att Lars G Josefsson och Vattenfalls styrelse pantsatte hela bolaget för sina tyska
kärnkraftsinvesteringar. Men det är inte pantavtalet som är orimligt. Utan det faktum att statliga Vattenfall överhuvudtaget investerade i kärnkraftverk i Tyskland samtidigt som beslutet om en kärnkraftsavveckling ännu gällde i Sverige.  

Näringsminister Maud Olofsson spelar upprörd över Josefssons agerande. Men det representerar bara ett patetiskt försök att rädda det egna ansiktet, inte bara eller ens främst för att Olofsson varit informerad om det tyska pantavtalet, utan för att hon ständigt understryker att Vattenfalls första och i praktiken enda ägardirektiv är lönsamhet.

Glöm pladdret om en grön energiomställning, det gäller inte staten som ägare. Vattenfall skall tjäna pengar. Punkt slut.
Vilket Vattenfall också gjort under Lars G Josefssons ledning, närmare bestämt 151 miljarder kronor under nio år, använda inte minst till skattesänkningar för de rika. Varför skall Maud Olofsson då gnälla över gröna brister? 


I sammanhanget skall noteras att den rödgröna oppositionen inte har ett dugg att yvas över. Så var det regeringen Ingvar Carlsson(S) som tog initiativ till en bolagisering av Vattenfall och det var regeringen Persson(S) som verkställde avregleringen av elmarknaden. Det var också regeringen Persson som tillsatte den renodlade kapitalisten

Lars G Josefsson som VD för Vattenfall, utan annat ägardirektiv än att tjäna pengar. Varvid det var näringsminister Björn Rosengren(S) som i början på 2000-talet godkände Vattenfalls jättelika investeringar i kol- och kärnkraft i Tyskland. Med bistånd från biträdande näringsminister Mona Sahlin.

Mot den bakgrunden blir det bara patetiskt när Mona Sahlin och Tomas Eneroth tar till brösttoner mot en politik som sossarna sjösatt och som de inte haft något att invända mot förrän den utvecklades till medial skandal.

För vår del är vi för en återreglering av elmarknaden, naturligtvis för att säkerställa en trygg elförsörjning och ett lågt elpris, vilket marknaden misslyckats med. Men också för att möjliggöra den nödvändiga energiomställning som klimatkrisen kallar på.

Att lämna energiomställningen till marknaden är att spela rysk roulett med framtiden, med profitbegäret som dödande kula. Här krävs istället statlig styrning och samhällsplanering.

Dessvärre står en återreglering inte överst på de politiska dagordningen, vilket utgör vår och andra socialisters utmaning. Men staten kan agera också på en avreglerad marknad, inte minst genom ägandet i Vattenfall. Vilket reser mer omedelbara krav.

Låt oss då först säga att vi inte alls har något emot Lars G Josefssons idé om att Vattenfall bör göra sig av med ägandet i kraftnätet.

Fast med en annan infallsvinkel än hans. Ägaren staten bör avknoppa kraftnätet från Vattenfall och därutöver förstatliga alla andra delar av nätet. För att erfarenheterna från andra länder visar att ett statligt nätmonopol ger staten makt att styra energipolitiken som helhet. Ett förstatligande av kraftnätet kan helt enkelt vara ett första steg mot en återreglering av elmarknaden och mot ett förstatligande av hela energisektorn.

Mer omedelbart gäller att staten måste använda ägarmakten i Vattenfall för att driva upp tempot i den energiomställning som hela det politiska etablissemanget talar så vackert om, men som vare sig regering eller opposition har någon plan för.

Underlåtenheten att använda ägarmakten i Vattenfall för en grön energiomställning utgör redan en politisk skandal av
stora mått, där ansvaret delas lika mellan högerregering och socialdemokratisk opposition. Så har Vattenfall sedan
bolagiseringen i början på 1990-talet, och inte minst sedan Lars G Josefssons tillträde som VD år 2000, framförallt investerat i tysk kolkraft, som är en av de mest klimatbelastande energikällor som finns.


Resultatet är inte bara att svenska Vattenfall nu har hälften av sina anställda i Tyskland, utan också att Vattenfall idag tillhör en av Europas värsta klimatbovar.

Några planer på att ändra denna inriktning finns inte och begärs inte heller av ägaren staten, som med Maud Olofsson i spetsen bara är intresserad av resultaträkningen. I Vattenfalls liggande investeringsbudget, som omfattar astronomiska 200 miljarder kronor under de kommande fem åren, skall således 100 miljarder investeras i tyska kolkraftverk, trots att kolkraften är den fossila energikälla som enligt samstämmiga klimatforskare bör fasas ut först.

Men inte enligt Lars G Johansson och statliga Vattenfall. Som  hävdar att det går alldeles utmärkt att öka utsläppen av koldioxid
i atmosfären i åtminstone 30 år till. Först om 40 år är det enligt Josefsson och Vattenfall nödvändigt att minska utsläppen. Vilket
möjligtvis hänger ihop med att Vattenfalls kolreserver i Tyskland tar slut om 40 år.  

Betänkt detta! Miljöminister Andreas Carlgren förfogar över 330 miljoner kronor per år för ”sin” klimatpolitik. Medan
statliga Vattenfall förfogar över 40000 miljoner kronor per år. Men ändå är det vattentäta skott mellan de tu. Carlgren pratar grönt. Medan Vattenfall eldar brunkol så det bara ryker om det.


Resultatet syns i bokföringen. Medan vindkraften idag svarar för 20 procent av elanvändningen i Danmark, så är motsvarande siffra
för Sverige 1,5 procent. För att den svenska energipolitiken prioriterat profitgivande kolkraftsatsningar  i Tyskland.

Nu sjunger Lars G Josefsson på sista versen som VD i Vattenfall. Men hans efterträdare Øystein Løseth, med bakgrund i norsk oljeindustri, är tydlig med att VD-bytet inte innebär någon ändring i Vattenfalls affärer. Det är fortsatta satsningar på tysk kol- och kärnkraft som gäller.

Naturligtvis är situationen fullständigt oacceptabel. Med Vattenfall som den svenska energipolitikens mäktigaste aktör framstår politikerpratet om grön omställning och om Sverige som klimatpolitikens avantgarde som ett hyckleri utan dess like. Så länge Vattenfall tillåts löpa amok går det inte att ta vare sig politikerpratet eller Sverige på allvar i klimatpolitiken.

Det finns enkel lösning på problemet. Vattenfall måste förses med nya ägardirektiv. Som stadgar om snabbast möjliga avveckling av kol- och kärnkraftsintressena i Tyskland och full satsning på utveckling av förnyelsebara energikällor i Sverige.


Med 200 miljarder kronor i investeringsbudget och med en vinst på en bra bit över 20 miljarder kronor per år under de senaste fyra åren, skulle Vattenfall göra skillnaden mellan tomt prat och verklig energiomställning.

Den regering som utfärdar ett sådant direktiv kan tas på allvar i klimatpolitiken. Men tills så sker bör såväl regering som opposition betraktas som tompratande hycklare.

17 november 2009
Proletären nr 47