Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vem behöver kusinerna Wallenberg?

1500 inbjudna gäster åt och söp och festade för 10 miljoner kronor när Investor firade 100 år. Genom Investor kontrollerar familjen Wallenberg 40 procent av Sveriges börsnoterade företag. En orimlig och samhällsdestruktiv ordning, vilket både exemplet Ericsson och kusinernas inhopp i välfärdspolitiken visar.

På Grand Hotel i Stockholm hölls på lördagskvällen en stor baluns. 1500 inbjudna gäster åt och söp och festade för 10 miljoner kronor. Kungen anmälde motvilligt förhinder, den stackars festprissen stoppades av diskbråck, men kronprinsessan med make förgyllde tillställningen i kungens frånvaro, liksom statsminister Löfven med maka. Och naturligtvis fanns kvällspressens modeexperter på plats för att betygsätta noblessens kreationer, som brukligt är när överklassen väljer att visa upp sig för populasen.

Värdar för tillställningen var kusinerna Jacob, Marcus och Peter Wallenberg och festföremålet utgjordes av deras eget ägandes maktbolag Investor, som firade sina första 100 år som den ekonomiska maktens centrum i det på pappret annars så demokratiska Sverige.

Man kan förstå att kusinerna Wallenberg vill hurra för Investor. Genom detta bolag kontrollerar de och familjen 40 procent av Sveriges börsnoterade företag, att styra och ställa över efter eget gottfinnande.


I normala fall föredrar kusinerna att hålla sig lite diskret i bakgrunden, familjens motto är inte för inte ”att verka men inte synas”. Det är därför de väljer att skicka ut sina inhyrda torpeder när vinsterna kräver otrevligheter, som senast för två veckor sedan, då Ericssons direktörer lät meddela att högre vinster kräver att tre tusen anställda i Sverige sparkas ut i arbetslöshet.

Vi betvivlar att någon av festdeltagarna på Grand Hotel satte champagnen i vrångstrupen i sympati med de inte längre tillräckligt lönsamma. Men ingen behöver betvivla att det är de leende och till synes så belevade kusinerna Wallenberg som ligger bakom beslutet. När affärerna så kräver förvandlas leendena till varggrin och det belevade uppförandet till rallarsvingar mot tusentals människor. Sådan är kapitalismen. Affärerna, den största möjliga vinsten på kapitalet, går alltid före människorna och samhällsintresset.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson infann sig inte på Grand Hotel, trots inbjudan. På plats fanns inte heller IF Metalls ordförande Anders Ferbe eller Kommunals Tobias Baudin, som också var inbjudna. Fackpotentaterna ansåg förmodligen att värdfolkets dråpslag mot hela orter, som Borås och Kumla, låg allt för nära i tiden för att möjliggöra deltagande i de unisona hurraropen.

Men tro inte att Thorwaldsson & Co för den sakens skull har något otalt med kusinerna Wallenberg. Det är precis tvärtom. Så avslöjade Aftonbladet (16/10) att LO-toppen hösten 2013 inledde hemliga förhandlingar med Wallenbergsfären om att avtalsvägen lösa den i politiken så infekterade frågan om vinster i välfärden. Bakgrunden är att kusinerna Wallenberg under senare år köpt in sig stort i välfärdssektorn, bland mycket annat är familjen helägare i vård- och omsorgsföretaget Aleris och delägare i friskolejätten Academedia. Problemet med denna Wallenberginvestering är att jobben inte går att flytta utomlands, som de på Ericsson, varför hotet mot vinsten måste undanröjas på annat sätt. Att valet föll på förhandlingar med LO och att LO-ledningen gladeligen ställde upp är bara alltför typiskt.

Enligt Tobias Baudin, som då var vice ordförande i LO, var syftet med förhandlingarna ”att få till stånd en reglering utan politisk inblandning” – här skall inga vinstmotståndare släppas över bron. Det är ett makalöst uttalande. Frågan om hur skattepengar används skall avgöras utan politisk inblandning! Tilltaget lyckades så när. Efter ett femtontal möten fanns ett färdigt avtal. Men alltihop stupade när familjen Wallenberg tvingades släppa in det bredare och spretigare Svenskt Näringsliv i förhandlingarna.

Betänk detta! När kontrollen över 40 procent av börsföretagen inte räcker, när det finns en gräns för den ekonomiska makten, då ger sig Wallenbergarna ut på korståg för att överflygla politiken, den arena som sägs utgöra demokratins fundament. Och LO ställer villigt upp.

Vad som hänt om avtalet blivit undertecknat kan man bara spekulera om. Men ett gott tips är att åtminstone Stefan Löfven och S-ledningen avfört frågan om vinster i välfärden från politikens dagordning. Med hänvisning till att den nu är löst av arbetsmarknadens parter. Hurra för demokratin och för familjen Wallenberg!

Kusinerna Wallenberg och deras Investor förvaltar ett jättelikt kapital. Men kapitalet är inte deras eget, det flyter in från aktieägarna, däribland och inte minst från de fonder som förvaltar alla våras pensionsfonder – ”kapitalet får direkt formen som samhällskapital”, som Karl Marx skriver i Kapitalet. Men ägarmakten är fortsatt privat, tillkommer kusinerna Wallenberg, att användas i eget och andra girigbukars intresse.

Detta är en orimlig och samhällsdestruktiv ordning, vilket både exemplet Ericsson och kusinernas inhopp i välfärdspolitiken visar. Samhället bör självt förfoga över det samhällskapital som kusinerna Wallenberg idag styr över, att användas till fromma för samhället och alla dess medlemmar.

Vi behöver inte kapitalistiska envåldshärskare som kusinerna Wallenberg. Det är socialism vi behöver!