Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Syrien, Qatar och gasexporten

När man söker efter de bakomliggande orsakerna till politiska konflikter och krig i Mellanöstern finns ett svar som nästan alltid är rätt. Det handlar om olja och gas. Stämmer det in på dagens Syrien?


Det kan vid första anblicken verka som om Syrien är ett undantag från detta. Kriget har drivits fram av imperialismens strävan att trycka ner en stat som önskar gå sin egen väg. En stat som är i allians med Iran, libanesiska Hizbollah och det palestinska motståndet – västvärldens och Israels värsta fiender. En stat som utmanar de religiösa rörelserna och kungadiktaturerna i regionen genom att hålla fast vid sin sekularism och genom att ta de första trevande stegen i en demokratiseringsprocess.

Ovanstående är sant. Men som vi många gånger tidigare påpekat finns många bottnar bakom oroligheterna i Syrien. Mellanösterns naturresurser spelar en roll också i denna allt blodigare konflikt.

Stora olje- och gasreserver ger många länder i Mellanöstern stora inkomster. De fossila bränslena måste också transporteras till köparna, vilket ger möjlighet även för transitländer att berika sig på fyndigheterna.

Det pågår en ständig dragkamp om var dessa så kallade energikorridorer ska gå. Vissa pipelineprojekt förverkligas, andra havererar innan den ens påbörjats. En del hindras av trilskande regimer i länder som olje- och gasledningarna måste passera.

Kanske är det sistnämnda en orsak till varför Qatar så intensivt gått in för att beväpna och avlöna de rebeller som orsakar kaos och död i Syrien.

Med tanke på hur emiratet Qatar vid Persiska viken har agerat sedan våren 2011 skulle man kunna tro att landet är en imperialistisk stormakt, inte en geografiskt obetydlig halvö med en kvarts miljon medborgare.

Qatar spelade en central roll i angreppskriget mot Libyen och störtandet av Muammar Gaddafis styre. Emiren Hamad bin Khalifa al-Thani har varit minst lika aggressiv mot Syrien och president Bashar al-Assad.

Gång på gång har al-Thani argumenterat för en militär invasion, senast inför FN:s generalförsamling i september.

Något som kungadiktatorn talar tyst om är de storslagna planer på att exportera flytande naturgas till väst. Qatar sitter på en av världens största gasreserver. Men för att kunna transportera gasen smidigt krävs en ny pipeline.

Redan i augusti 2009 skrev Abu Dhabitidningen The National om ett möte mellan Qatars al-Thani och Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan, där de diskuterade en gaspipeline mellan länderna.

En sådan energikorridor ligger i linje med Natolandet Turkiets strävan efter att bli en knutpunkt för olje- och gasflödet från Mellanöstern och Centralasien till väst. Det ligger också i linje med strävanden att minska både vissa EU-länders och Turkiets beroende av rysk gas.

Det finns dock ett problem. Det är långt mellan Qatar och Turkiet. En pipeline måste dras genom vänskapligt sinnade Gulfstater, vilka kan trilskas för att slå vakt om egna intressen. Men det är ett mindre bekymmer. Värre är att gasledningen måste dras genom Irak eller Syrien.

Det förstnämnda landet är efter snart tio år av krig och ockupation fortsatt präglat av våld, men också av splittring mellan centralregeringen i Bagdad och det kurdiska självstyret i norr.

Då återstår Syrien. Här finns ytterligare ett problem. Dess politiska ledare går varken i Qatars eller Natos ledband. Syrien har andra vänner. Som Iran, och numera också Irak. Båda två länder som sitter på enorma reserver av olja och gas.

I juli 2011 slöts ett avtal mellan Iran, Irak och Syrien om att bygga en pipeline från de iranska gasfälten via Irak till den syriska Medelhavskusten. Ett perfekt utgångsläge för export till ett gastörstande Europa.

Om det inte vore för att både Iran och Syrien utsätts för en allt mer omfattande ekonomisk blockad från väst. Om det inte vore för att imperialismen och dess allierade i regionen till varje pris vill ha regim-skiften i Iran och Syrien. Om det inte vore för planerna på en annan gasledning…

Med detta menar vi inte att konflikten i Syrien främst är ett krig om gasen. Det vore att förvanska verkligheten. Bakom de krafter som bär skulden till att delar av Syrien befinner sig i ett krigstillstånd finns många olika intressen.

Men det vore fel att bortse från att ett maktskifte i Syrien skulle påverka kontrollen över regionens naturresurser. Tänk om det numera omhuldade Muslimska brödraskapet skulle komma till makten? Gasexportören Qatar skulle jubla på den allt mer pressade gasexportören Irans bekostnad.